Per Olsson, försvarsekonom på Totalförsvarets forskningsinstitut 

Här är kostnaderna för Sveriges Natomedlemskap

Svtnyheterna PUBLICERAD 26 FEBRUARI 2024

Att vara medlem i Nato skulle kosta Sverige ungefär en halv miljard kronor per år, pengar som bland annat används till lokaler och personal. Sverige förväntas också lägga minst 2 procent av BNP på försvaret framöver och skicka hundratals personer för att jobba för Nato.

För svensk del beräknas den direkta avgiften vara ungefär en halv miljard kronor om året.

– Det är en medlemsavgift vi betalar. Alla länder behöver bidra till Natos gemensamma infrastruktur, högkvarter etcetera, och det är också för att vi ska få del av dessa, säger Per Olsson, försvarsekonom på Totalförsvarets forskningsinstitut.

Han beräknar att den direkta avgiften skulle landa på cirka 600 miljoner kronor. Utöver det lär indirekta kostnader tillkomma för anpassningar till Nato, men de väntas bli lägre på grund av att Sverige redan samarbetat med Nato ett tag.

– Försvarsmakten kommer ju förmodligen att behöva omorganisera sig en aning, anpassa kommunikationssystem, men vi är redan rätt väl anpassade till Nato, säger Per Olsson.

– Sedan ska vi skicka officerare till Natohögkvarteret, det kommer såklart också att behöva fyllas på med officerare hemma i Sverige för att ersätta dem. Det innebär en del merkostnader men till syvende och sist är det en prioriteringsfråga för Försvarsmakten.

Svenska officerare till Nato

Sverige har sex år på sig att anpassa sig till ett Natomedlemskap. Bland annat ska man bidra med cirka 200 personer som jobbar inom Nato. På sikt kan det handla om 250 personer.

Försvarsmakten räknar också med kostnader för anpassningar, till exempel av kommunikationssystem. Utöver det så kostar det också med eventuella insatser utomlands som de svenska soldater som ska placeras i Lettland. I dag vet man inte exakt hur stora summor det blir.

Natomedlemmar förväntas framöver också lägga minst 2 procent av sin bruttonationalprodukt på försvarsutgifter. I år får försvaret 119 miljarder kronor, vilket motsvarar 2 procent av BNP, enligt Natos sätt att räkna.

Enligt Per Olsson hade det antagligen inte blivit så mycket billigare att stå utanför Nato.

– Vi har sagt att vi ska upp till två procent av BNP, och det har egentligen inte med Nato att göra utan det är på grund av invasionen av Ukraina.

Natonotan är uppe i 600 miljarder.

Det kunde bekosta väldigt många fler lärare i skolan och vårdplatser hos regionerna.

Och en massa andra fredliga saker. För en sak är säker - att mer våld och mer vapen löser varken klimatkris eller fattigdom i världen.

Grundlagsmygel

Stefan Lindgren - 8dagar

Så länge nuvarande grundlag (regeringsformen) gäller i nuvarande ordalydelse är ett Nato-medlemskap omöjligt.

Regeringen och riksdagen har att välja på att 1) vänta med Nato-medlemskap tills grundlagen ändrats eller

2) gå med ändå och därmed förvandla grundlagen till makulatur (statskupp).

Nu söker kanslihuset febrilt en tredje utväg - att ändra grundlagen i efterhand, en väg som borde få håret att resa sig på alla jurister.

Det står i regeringsformen 10 kap. 7 § att beslutanderätt endast kan överlåtas till EU eller "mellanfolklig organisation för fredligt samarbete", en beskrivning som med bästa vilja i världen inte kan täcka militärpakten Nato.

Medlemskap i Nato kolliderar med svensk grundlag på en rad punkter:* Enligt grundlagen är det regering och riksdags som beslutar om att förklara krig och sluta fred. Vid ett Nato-medlemskap blir Sverige juridiskt bundet av beslut i sådana frågor som fattas på helt annat håll.* Visserligen har värdlandsavtal med Nato och annat redan gett Nato vissa möjligheter att använda Sverige som plattform för aggression mot tredje land. Men grundlagen ger inget stöd för att Nato skulle föra krig på svensk mark.* Inte heller är grundlagen förenlig med att svenska värnpliktiga trupp skulle föra krig utomlands. Att ställa svensk trupp under främmande makts befäl är omöjligt annat än om det rör FN eller "fredsfrämjande" insatser, skulle vid ett Nato-inträde bli en långtgående caveat (förbehåll) och sådana vill ju regeringen (den gamla och den nya() inte ha.

Hela denna "grundlagsproblematik", som Peter Hultqvist i ett obevakat ögonblick nämnt, har regeringen (den gamla och den nya) försökt sopa under mattan och har aldrig kommenterat frågan i riksdagen eller i media.

Nu visar det sig emellertid att professionella myglare i Kanslihuset sedan i juli sökt ett sätt att juridiskt sopa frågan under mattan. I en promemoria från regeringskansliet 2022-07-14 Fö2022/00983 heter det:"Genom de ändringar som har gjorts i svensk rätt för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt PFF SOFA och det kompletterande tilläggsprotokollet har svensk lagstiftning anpassats till de materiella regler som följer av Nato SOFA och Parisprotokollet.Ett medlemskap i Nato kan dock medföra att ytterligare justeringar behöver göras. Det behöver därför analyseras vilka eventuella författningsändringar som kan krävas.En motsvarande analys behöver göras av värdlandsstödsavtalet. Vidare behöver avtalen om informationssäkerhet och immaterialrätt på försvarsområdet analyseras ur ett rättsligt hänseende.Det finns även skäl att, utöver de avtalsrelaterade frågorna, se över vilka andra författningsändringar (dvs. grundlagsändringar, SL) som ett medlemskap i Nato bör medföra i syfte att möjliggöra ett effektivt deltagande från svensk sida....Utredaren ska också se över vilka andra författningsändringar som ett medlemskap i Nato bör medföra i syfte att möjliggöra ett effektivt deltagande från svensk sida och ett ändamålsenligt stöd från Nato och dess medlemsstater." (Mina kursiver, SL)Utredarens uppdrag ska redovisas senast 15 augusti 2023. Då skulle grundlagsändringar kunna vara på plats tidigast 2026.Det framgår alltså att regeringen tänker sig genomför nödvändiga författningsändringar efter att Nato-medlemskapet redan trätt i kraft.Det känns nästan genant att påpeka att en av rättsstatens grunder är att att gällande lag, i synnerhet grundlag, gäller, tills annat gäller.Vad är då orsaken till myglet? Jo, det är naturligtvis den oerhörda BRÅDSKAN att komma med i Nato. Kriget i Ukraina riskerar att trappas NED och den svenska Nato-opinionen svalna. Det gäller alltså att smida medan järnet är varmt, må så vara att grundlagen får stryka på foten.Och maktens män och kvinnor vet att blir det fråga om grundlagsändringar kan en riksdagsminoritet på 10 % begära folkomröstning. Får de då stöd av 1/3 av riksdagens ledamöter måste frågan ut på folkomröstning.Eftersom grundlagsbeslut måste fattas av två riksdagar med mellanliggande val kan alternativet vara att få ett "Nato-val" och det är för dem lika illa.Kom ihåg att i opinionsmätningarna före S-ledningens ödesdigra beslut nådde den Nato-vänliga opinionen aldrig mer än 48% i mätningar.Låt budkavlen gå! Stoppa grundlagsmyglet!

Aktionsgruppen på Gotland mot Nato är en fredsorganisation!

Vill slå vakt om Sveriges militära alliansfrihet

Vill hävda Sveriges internationella freds och nedrustningsarbete

Vill ha förbud mot kärnvapen

Har till uppgift att hålla Sverige utanför krigsalliansen Nato

Vill få stopp för krigsövningar på svenskt territorium med Nato

Är mot värdlandsavtalet med Nato

Ser Nato som ett redskap för fortsatt och utvidgad orättvis ekonomiskvärldsordning, bestyckning och motverkande av verklig fredssträvan (diplomati, samarbete, samtal)

Tar ej ställning till militariseringen av Gotland

Är politiskt och religiöst obunden

Besök vår Facebook-sida

Nej till Nato Gotland

Aktionsgruppen mot NATO på Gotland

Vi finns och syns då och då på Öster i Visby och på andra ställen där människor passerar. Vi vill starta en opinion mot krafter som vill dra in oss ännu mer i ett dödligt Natosamarbete. Nato är en aggressiv kärnvapenmakt som Sverige inte skall ha någon kontakt med! Vi delar ut flygblad, säljer tidningar och böcker och håller föredrag. Vill du träffa oss eller komma med i arbetet kan du kontakta oss på nejtillnatogotland@gmail.com

Nato-medlemskapet är ingen garanti för något, aftonbladet.se

24 januari, 2023 Roland Poirier Martinsson

Det främsta skälet till varför Sverige inte bör gå med i Nato är att det skulle innebära en förändring. Man vet vad man har, men inte vad man får. Argumentet ges sällan uppskattningen det förtjänar.

I andra vågskålen bör sedan läggas sådant som talar för ett svenskt medlemskap. Då kunde detta med Turkiet ha spelat en annan roll. När landet hotade med veto erbjöds ett mått på vilken tyngd Nato skänker oss. Vi borde svarat: "Vi söker medlemskap. Ni avvisar oss om ni är emot, men vi köpslår inte om våra inre angelägenheter."

Om alliansens garanter - USA och de stora, europeiska länderna - ser oss som en viktig allierad hade det slutat med att Turkiet accepterat oss. En affär med USA som gäller tjugo stridsflygplan innebär viktigare förhandlingar för Turkiet än flaggviftning på Sergels torg. Nu får vi aldrig veta, och så tappade vågskålen för förändring lite tyngd, samtidigt som vi stängde dörren bakom oss.

Att vi betraktas som en strategiskt betydelsefull och militärt kapabel medlem är nämligen viktigt. Den så omtalade Artikel 5 är en gummiparagraf. Få tycks ha läst längre ner än till rubriken. Alliansen skulle lyda den genom att placera en halv miljon soldater på svensk mark, ja, men kan också nöja sig med diplomatiska protester - eller något däremellan.

Vad skulle då avgöra kraften i responsen? Två överväganden. För det första, om Sverige attackeras vore det alltid del av ett mycket större spänningsförhållande. I ett sådant läge bestämmer helhetsbilden, den strategiska dynamiken, hur Nato kommer till Sveriges stöd.

Om vi är medlem spelar mindre roll.

För det andra, fungerar det omvänt? Kan Sverige vara en viktig, militär tillgång för Nato? Majoriteten medlemmar har sedan länge reducerat Natos tvåprocentsmål till en lågt prioriterad förhoppning. I vilken grad Sverige rustar sig är i praktiken oberoende av vårt medlemskap, men ju starkare Sverige, desto lägre kostnad och större vinst för Nato att komma till undsättning.

Det är sant om vi är medlem. Det är sant om vi inte är medlem. [...]

Det finns ingen tänkbar konflikt, där Sverige är relevant, som inte placerar oss på samma sida som Nato. Det gäller oberoende av om vi är medlem. Har vi den militära kapaciteten att hålla ställningarna, då kommer vi att undsättas. Saknar vi den kapaciteten kommer alliansens kostnad att hjälpa oss vara så hög att endast vårt strategiska läge motiverar ett ingripande. Den är oberoende av vårt medlemskap. 

Alliansfrihet

Sverige skall inte låta sig dras in i stormaktskonflikten i Ukraina

21 januari, 2023 Utgivarna- "Bevara alliansfriheten"s hemsida

Sveriges dåvarande statsminister, Tage Erlander, klargjorde i riksdagen 1956 den grundläggande svenska synen på vapenexport, nämligen att tillstånd inte beviljas för export till länder som befinner sig i krig. Detta var genomtänkt och en hållbar linje för en småstat som vår.

Den 19 januari presenterade regeringen sitt hittills största vapenpaket till Ukraina på 4,3 miljarder kronor.

Detta paket omfattar uppdrag till Försvarsmakten att förbereda överlåtelse av artillerisystemet Archer. Det omfattar vidare att tillhandahålla militär materiel: granatgevär med ammunition, pansarskott, pansarvärnsrobot 57, automatgevär, minröjningsutrustning samt stridsfordon 90.

Dåvarande utrikesminister Ann Linde uttalade sig om den svenska lagstiftningen i SVT-programmet Agenda den 13 februari 2022. Då förklarade hon följande om vapenleveranser till Ukraina:

"Vi kan inte helt plötsligt säga så här att bara för att det nu är en konflikt så ska vi ändra våra vapenexportregler."

Det var en riktig hållning. Den svenska linjen har genomgående syftat till att Sverige, i svåra lägen då säkerheten står på spel och stormakter är involverade i en konflikt, skall kunna hävda vår principiella ståndpunkt. Den har varit grundlagd sedan decennier, tydligt klargjorts för omvärlden och garderat mot att stormakter skall kunna pressa oss att sluta upp på deras sida.

Men den dåvarande regeringen under Magdalena Andersson upplöste den politiken, som så tydligt hade formulerats av Erlander. Bara två veckor efter Lindes tydliga uttalande beslutade man att skicka 5000 pansarskott till Ukraina.

Magdalena Andersson förklarade beslutet med att vapenleveransen till Ukraina bedömdes vara det som bäst tjänade Sveriges och svenska folkets säkerhet. Men denna politik visar på en farligt lättsinnig inställning till det som varit en genomtänkt princip under decennier (se kommentar tidigare på den här sajten).

Risken för att Sverige involveras i en stormaktkonflikt i Ukraina blir alltmer uppenbar, när kriget trappas upp från Rysslands sida och USA och dess allierade parallellt ökar sina vapenleveranser, samtidigt som USA pressar sina allierade i Europa att involvera sig än mer i kriget med leverans av stridsvagnar och andra kraftfulla vapen.

Den sittande regeringen är klar över att de nya svenska vapenleveranserna kan slå tillbaka mot Sverige. Den risken säger man ingår i kalkylen:

"Den är vi medvetna om. Men vi gör detta tillsammans med många andra länder. Det största hotet mot Europa och Sveriges säkerhet skulle vara en rysk seger i Ukraina och vi kommer att göra allt vi kan för att det inte ska ske, säger försvarsminister Pål Jonson." (DN 20 januari)

Vapenleveranserna kommer att påverka Sveriges egen försvarsförmåga genom att redan beställda leveranser för att bygga upp det svaga svenska försvaret skjuts på framtiden. I det nya paketet ingår att Försvarets materielverk skall samarbeta med dess ukrainska motpart i upphandlingsfrågor. Det öppnar för risken av nedprioritering av svenska försvarsintressen vid sådan upphandling.

Ukraina är angripet och har rätt till självförsvar och rätt att ta hjälp från andra länder genom olika former av kollektivt självförsvar. Ukrainas folk utkämpar ett folkrättsenligt och rättfärdigt försvarskrig.

Det innebär emellertid inte att Sverige måste bidra med vapen. Vi borde hålla fast vid att inte skicka vapen till länder i krig.

Sverige behöver stärka sitt eget alltjämt svaga försvar, vars återuppbyggnad är i sin linda och inte underlättas av att "stora paket" av militär materiel skickas utomlands.

Finland har varit motvilliga till vapenleveranser av större omfattning med motiveringen att man måste värna sitt eget försvar. Finland har dock på senare tid aviserat att man kan komma att leverera stridsvagnen Leopard till Ukraina, dock med vissa förbehåll. President Niinistö påpekade den 12 januari att Finland har en unik position eftersom landet inte är medlem i Nato och har en direkt gräns mot Ryssland. Det måste man ta hänsyn till. Om man beslutar att lämna över stridsvagnar kan Finlands bidrag, enligt Niinistö, inte bli särskilt många.

Den 20 januari tog Finland ytterligare ett steg då man beslutade om ett paket med vapenleveranser om drygt 400 miljoner euro.

I en avsiktsförklaring ( State of Intent) från den 20 januari förklarade Sverige och Finland att man avsåg att samverka för att öka stödet till Ukraina. Leveranser för militärt stöd till Ukraina skall enligt avsiktsförklaringen göras genom gemensam operationell planering mellan de två ländernas försvarsmakter. Om det befinns nödvändigt skall nuvarande operativa planer kunna förändras för att genomföra stödet.

Avsiktsförklaringen visar att Sverige och Finland nu tar ytterligare steg som ökar risken att dras in i kriget.

De neutrala staterna Schweiz och Österrike håller fast vid sina säkerhetspolitiska linjer att inte riskera att dras in i en stormaktskonflikt, och de ger humanitärt stöd men skickar inga vapen.

Sverige bör inte skicka vapen till Ukraina. En sådan hållning innebär inget ställningstagande till stöd för Rysslands barbariska aggressionskrig. En sådan position är förankrad i vår långa säkerhetspolitiska linje, att inte låta oss bli indraget i en stormaktkonflikt, som vi inte har orsakat, som vi inte har ansvar för, och som vi inte har något inflytande över.

Den traditionella svenska linjen vid krig där stormakter är inblandade som i Korea 1950 och Gulfkriget 1990 innebar att vi hävdade vår självbestämmanderätt, trots tryck från stormakter att involvera oss militärt. Vi gav humanitärt stöd och skickade fältsjukhus. Den politiken befästes på 1950-talet och har med vissa undantag följts därefter.

Sverige agerar inte som en neutral stat i förhållande till kriget i Ukraina. Vi iakttar inte neutralitetsreglerna. Vi exponerar oss, när vi avviker från den traditionella hållningen, när det gäller export av vapen till krigförande stat.

Den svenska vapenexporten är dock full förenlig med och helt i linje med FN-stadgans regler om kollektivt självförsvar. Den svenska vapenexporten kan inte angripas ur ett folkrättsligt perspektiv. Den är laglig. Det handlar alltså i grunden om en politisk fråga, nämligen om vad som bäst tjänar Sveriges intressen på kort och lång sikt.

Eftersom vi inte iakttar neutralitet utan bidrar med vapen till ena sidan i konflikten så ökar risken för att vi dras in i ett krig, som hela tiden trappas upp och lätt kan komma att utvidgas.

Våra möjligheter att påverka skeendet är minimala. Vi har inte insyn i eller något inflytande över kriget, dess mål, utvidgningsrisker, upptrappningsrisker, eller inriktning.

Ukraina är utsatt för aggression och förtjänar vårt och omvärldens stöd. Vi kan stödja genom humanitär hjälp, sjukvårdsutrustning, livsmedel, mediciner, lån och annat stöd. Det skall vi göra fullt ut.

Kvar står att det för svensk del under alla omständigheter krävs en säkerhetspolitik som syftar till att så långt vårt självbestämmande bara förmår hålla oss utanför stormakternas konflikter och istället värna vårt eget land med ett territorialförsvar byggt på allmän värnplikt. En sådan politisk linje bör vad gäller vapenexport hålla fast vid principen att inte skicka vapen till länder i krig.

Steadfast Defender 2024 - början på en analys och ändå en lång läsning

Prolog – av uppenbar anledning

NATO (North Atlantic Treaty Organisation) har satt det ena rekordet efter det andra under de senaste åren. Manövern Defender Europe 2020 (som inte ägde rum förrän 2021 på grund av coronapandemin) var en av Natos största manövrar sedan kalla krigets slut, med minst 30 000 soldater inblandade. Med över 10 000 soldater och 250 flygplan var Air Defender 23 den största övningen någonsin för Natos flygvapen. Och som om inte allt detta vore nog tänker den imperialistiska militäralliansen gåvidare: manövern Steadfast Defender, som inleddes först 2021, kommer att bli ett megaprojekt 2024, vilket nyligen tillkännagavs. Det kommer att bli den i särklass största övningen för Natostyrkor sedan slutet av kalla kriget, med cirka 90 000 soldater och över 1 200 fordon och med deltagande av alla Natoländer plus Sverige (Wiegold, 2024) (Falconer, 2024).

Övningen är uttryckligen avsedd att simulera ett ryskt angrepp, som skulle utlösa alliansens försvarsmekanism (artikel 5 i Nato-fördraget) (Wiegold, 2024). Så tydligt har Nato inte uttryckt sina krigsmål sedan Sovjetunionens upplösning, även om det i tidigare övningar alltid stått klart att de var Ryssland som simulerades som angripare.Här presenteras därför en fördjupning som egentligen bara tagits fram som en del av arbetsgruppens "NATO:s strategi för krigsförberedelser" klarläggningsarbete inom Kommunistiska Organisationen och alltså inte var avsedd som en självständig publikation. Denna första analys av NATO:s militära manövrar är dock avsedd att uppmärksamma den brådska och upptrappningsspiral med vilken NATO övar krig mot Ryssland.

Inledning

Militärmanövrar syftar inte bara till att utbilda och träna en armé eller delar av en armé o.s.v., utan också till att uppnå ett specifikt mål. Militärmanövrar är därför krig men utan militär strid mot fienden. Däremot är de direkta förberedelser för krig. Om vi utgår från att krig enligt Clausewitz är en fortsättning av politiken med andra medel, måste även militära manövrar beaktas. Nato och dess enskilda stater har övat sig i militär konfrontation med Sovjetunionen sedan Nato grundades 1949. Men även efter kontrarevolutionen och därmed Sovjetstatens kollaps har NATO:s absoluta fokus legat på Sovjetunionens rättsliga efterträdare - Ryska federationen. Särskilt sedan 2014 har NATO:s roll i kampen mot Ryssland återigen ståt6t allt klarare för allmänheten. För att kunna bedöma Rysslands militära ingripande i Ukraina måste vi därför titta på Nato och dess manövrar. Här ska särskilt tesen att Nato har förberett ett krig mot Ryssland belysas.

Tyska militären, Bundeswehr, definierar en manöver som "en militär övning som är så nära verkligheten som möjligt" (Bundeswehr, 2023). I det följande bör dock termen manöver förstås i en bredare bemärkelse. Det avser inte bara övningar som faktiskt deklareras som "manövrar", utan även insatser, krig, truppförflyttningar och andra aktiviteter som involverar Natostyrkor.

Analysen delas in i två huvuddelar. Å ena sidan skall forskningsresultat om militära manövrar i allmänhet redovisas, något som ska hjälpa att klassificera specifika händelser. För det andra kommer NATO:s militärmanövrar att undersökas med avseende på forskningsfrågan.

Att karakterisera manövrar

Militära manövrar blir allt viktigare på grund av växande större konflikter (Pflüger, 2022). I slutändan är deras mål den konkreta förberedelsen av en stat för krig (oavsett om den angriper eller attackeras). Bundeswehr spenderar till exempel mellan 100 och 300 miljoner euro enbart på manövrar (Informationsstelle Militarisierung, 2023). Den exakta betydelsen av manövrar fastställs dock sällan i litteraturen, även om den politiska motivationen hos en stat eller en allians av stater att delta i ett eventuellt framtida krig skulle kunna härledas enbart från karaktären på övningarna. För att kunna karakterisera militära manövrar mer exakt i politiska termer har vi identifierat flera särdrag som kortfattat kommer att beskrivas nedan. För att karakterisera manövrar måste funktionen eller deras mål och medel analyseras. I de flesta fall uppfyller en övning inte bara ett utan också flera mål - de kan komplettera varandra utan att nödvändigtvis utesluter varandra.

Manöverns egenskaper kan delas in i följande underområden: Funktion/syfte, plats och omfattning, varvid särskilt funktionerna kan vara mycket komplicerade.

Funktionen hos en manöver kan vara utbildning av soldater, uppvisning av militär närvaro, känslomässigt påverka befolkningen eller spaning mot fienden. Utbildning kan innebära att förfaranden och strukturer testas, liksom att soldater och teknik testas mot miljöförhållanden. Vapensystem och kommunikationskanaler kan också testas. Den militära närvaron kan också användas för att få fienden att känna sig hotad. Det innebär att en manöver när som helst kan övergå i en faktisk insats - både defensiv och offensiv. Vidare kan en övning fylla funktionen att medvetet inkludera eller exkludera befolkningen i krigsplaneringen. Den kan användas för att militarisera allmänheten och ideologiskt förbereda för krig eller också för att skapa skepticism och förkastande. Slutligen kan en manöver också tjäna till underrättelseinhämtning. Å ena sidan kan en specifik konfliktregion observeras mer i detalj och, om nödvändigt, spioneras på. Å andra sidan kan också reaktionen hos den förmodade motståndaren övervakas.

Förutom en manövers funktion är även insatsområdet och övningens omfattning viktiga för dess karaktärisering. De indikerar också en specifik funktion. Till exempel kan ett uppdrag äga rum i närheten av fienden eller på strategiskt viktiga positioner. Den geografiska operationsmiljön och därmed klimatförhållandena är också viktiga för att kunna förbereda materiel, teknik och människor för speciella förhållanden. Antalet soldater och deras utrustning kan indikera vilken typ av konflikt som militären faktiskt förbereds för.

NATO:s manövrar mot Ryssland

För den följande klassificeringen av NATO:s manövrar är det särskilt viktigt att förstå att NATO-övningar pågår hela tiden. Redan 1951 - två år efter grundandet - genomförde Nato över 100 militära manövrar (Pflüger, 2022). Efter olika historiska växlingar ökade antalet Nato-manövrar från cirka 100 under 2013 till nästan 250 under 2016 och cirka 300 planerade manövrar under 2021 (Pflüger, 2022; Henken, 2022; Informationsstelle Militarisierung, 2015).

Natos manövrar fokuserar nästan alltid på interoperabilitet - dvs. förmågan hos olika arméer att arbeta tillsammans. Med dessa menas Natos multinationella stridsenheter (t.ex. användning av ett gemensamt militärt alfabet), som består av nationella enheter. Därför måste man särskilt öva kommunikation och samverkan mellan olika tekniker. Tredjeländers deltagande i övningarna via Partnerskap för fred (framför allt Ukraina, Finland och Sverige) är också av särskild betydelse, eftersom detta avsevärt utvidgar Natos östra flank och är liktydigt med att dessa länder de facto integreras i militäralliansen (Haydt, 2022; Kronauer, 2018, s. 103f, 184).

I det så kallade kriget mot terrorismen i början av 2000-talet var Ryssland till en början inblandat som transitland för vapen- och soldattransporter till Afghanistan. År 2005 var Tyskland till och med det enda västlandet som genomförde militära manövrar tillsammans med Ryssland i Zweibrücken och Pskov (Kronauer, 2018, s. 77).

De viktigaste manövrarna för konflikten mellan Nato och Ryska federationen är Rapid Trident (fokus på Ukraina), BALTOPS (fokus på Östersjön), Anakonda, Defender Europe, Air Defender och Cold Response (fokus på Nordatlanten och Norra ishavet) (Henken, 2022). Dessa är de största och mest omfattande manövrarna som (ska) ska genomföras regelbundet och öva kriget mot Ryssland. Dessa mer omfattande övningar inkluderar ofta mindre tränings- och utbildningsuppdrag. Manövern Defender Europe inbegriper till exempel de tre deluppdragen Swift Response, Immediate Response och Saber Guardian, som övar olika steg i en övergripande operation. Natoländernas manövrar är formellt sett inte "Nato-manövrar". Ett land tar på sig samordningen och bjuder officiellt in de andra länderna att delta.

Natos manövrar är koncentrerade till Natos östflank och Rysslands västra gräns. Särskilda regioner för Nato är Ukraina, Östersjön, Svarta havet, de baltiska staterna, Skandinavien och Norra ishavet. Försvaret av det så kallade Suwalki-gapet övas ofta i manövrar (bland annat Saber Strike och BALTOPS). Detta gap är en smal korridor mellan Polen och de baltiska staterna, flankerad av Kaliningrad i nordväst och Vitryssland i öster. Gapet är Natos enda landförbindelse till de baltiska staterna och har därför en viktig geostrategisk betydelse vid en potentiell konflikt (Kronauer, 2018, s. 183).

Manövrarna Defender och Cold Response beskrivs mer i detalj nedan. De har valts ut här eftersom de har en annan karaktär och är bland de viktigaste och största övningarna av alla för Nato. Manövern Rapid Trident som äger rum i Ukraina har redan beskrivits mer ingående på annat håll (se rapporten från fördjupningsgruppen "NATO strategies for preparing for war"). Trots att Minsk II-avtalet förbjöd utländska trupper att befinna sig i Ukraina, godkände det ukrainska parlamentet flera utländska militärövningar i Ukraina och Svarta havet under 2015. Nato och Ukraina bröt därmed medvetet mot avtalet (Informationsstelle Militarisierung, 2015).

Defender Europa

Defender är en förkortning som står för Dynamic Employment of Forces to Europe for NATO Deterrence and Enhanced Readiness. Det är en manöver som initierats av USA och som ska äga rum vartannat år (alternerande med Defender Pacific-manövern, som inte organiseras av Nato). Manövern var tänkt att äga rum för första gången 2020, men detta förhindrades av coronapandemin. Defender Europe är en storskalig manöver som involverar totalt cirka 30 000 soldater. Den viktigaste aspekten är att hela amerikanska divisioner (10 000 - 30 000 soldater) ska skeppas över Atlanten och genom Västeuropa vidare till Östeuropa. Förbundsrepubliken Tyskland fungerar både som ett nav och som ett uppmarschområde för ett förmodat krig mot Ryssland. De amerikanska trupperna landar i Antwerpen (Belgien) och Bremen och förflyttas sedan via Tyskland och Polen till den ryska gränsen. Hela samordningen av operationen sker via NATO:s logistikcenter Joint Support and Enabling Command (JSEC) i Ulm. Detta gör Tyskland till manöverns logistiska ryggrad (Henken, 2022; Haydt, 2022).

Syftet med Defender är att träna den amerikanska arméns beredskap och samarbetet mellan multinationella stridsenheter (Haydt, 2022). Dessutom ska infrastrukturen och samordningen för att transportera ett stort antal soldater och utrustning testas. Manövern är därför främst en grupperingsövning med fokus på snabb utplacering av trupper från väst till Natos östra flank (Weber, 2020).

Manövern är en förberedelse för en större militär konflikt med Ryssland, där personal och materiel snabbt måste kunna levereras österut inom ramen för Natos strukturer. Den amerikanska arméns Army Prepositioned Stocks (APS) i Tyskland och Polen står också för tillräckliga leveranser av utrustning. APS är enorma vapenarsenaler från det kalla krigets tid som gör det möjligt för USA att endast skicka soldater till Europa där den nödvändiga utrustningen redan är lagrad relativt nära en konflikt. APS i Europa har under de senaste åren genomgått en omfattande modernisering. Vissa gamla lager har öppnats igen och andra håller på att byggas ut (totala investeringar på cirka 1 miljard dollar under de senaste åren) (Gardner, 2022).

Cold Response

Cold Response-manövern har ägt rum vartannat år sedan 2006 på Natos norra flank under ledning av Norge. Dess geografiska fokus ligger på höga Norden, Norge, Nordatlanten och europeiska Nordsjön. Manövern involverar cirka 30 000 soldater från över 20 Natoländer samt från Sverige och Finland (Bundeswehr, 2022). Detta gör Cold Response till en av de största NATO-manövrarna någonsin.

En viktig funktion i denna manöver är att träna utrustning och soldater under extrema väderförhållanden. Syftet är att förbereda trupperna för en eventuell konflikt under arktiska förhållanden (North Atlantic Treaty Organisation, 2022). Dessutom ska den snabba utplaceringen av stora truppkontingenter inom ett lite område övas (Bundeswehr, 2022).

Manövern är kontroversiell av flera skäl. För det första äger den rum i omedelbar närhet av baser tillhörande den ryska nordflottan, varav de flesta ligger i Barents hav. Där är ryska atomubåtar stationerade som säkerställer Rysslands andraslagsförmåga i ett kärnvapenkrig, både konventionellt och nukleärt (Henken, 2022). Cold Response syftar alltså uttryckligen till att angripa Rysslands försvarsmekanismer. För det andra handlar denna manöver om Natos militära närvaro i två geostrategiskt viktiga regioner: "GIUK-gapet" mellan Grönland, Island och de brittiska öarna och "Björngapet" mellan Svalbard och Norge. Båda luckorna utgör geografiska flaskhalsar som den ryska nordflottan måste passera för att nå Atlanten och därmed de stora världshaven. Att försvara dessa luckor är särskilt viktigt för Nato eftersom det kraftigt begränsar den ryska flottans manöverutrymme (Müller, 2022).

Dessutom finns det ökande ambitioner från olika länder att utnyttja Arktis både ekonomiskt och militärt. Den globala uppvärmningen öppnar nya rutter för civil och militär sjöfart eller håller dem öppna året runt. Den kommer också att göra det lättare att utnyttja Arktis olika resurser. Det norra Ryssland, som i århundraden har ansetts vara en säker militär reträttplats på grund av sina geografiska egenskaper, kan därför bli ett ännu större fokus för Rysslands fiender i framtiden. I detta sammanhang uppgav Norges försvarsminister i samband med Cold Response 2022 att manövern måste ses som en del av en permanent Natonärvaro i Arktis (Heilig, 2022).

Slutsats

Militärmanövrar är övningar som ligger så nära verkligheten som möjligt och är avsedda att förbereda trupperna så bra som möjligt inför en verklig insats. Därför bör de inte avfärdas som ren träning, utan bör förstås som viktiga militära förberedelser inför en verklig konflikt. Omvänt kan manövrar användas för att utläsa vilket scenario en armé förbereder sig för, vilket i sin tur gör det möjligt att dra slutsatser om respektive stats strategi.

Varje militär manöver innebär en möjlighet att trappa upp konflikten och leder ofta till nära sammanstötningar eller till och med sammanstötningar mellan motståndarsidornas trupper. En studie visade att det mellan januari 2013 och december 2020 förekom cirka 2 900 farligt nära sammanstötningar mellan Natoländernas och Ryska federationens arméer (Clem & Finch, 2021).

Dessutom har antalet och omfattningen av Natos manövrar ökat sedan 2014. Man får dock inte glömma att det redan före 2014 fanns NATO-manövrar med uttalat syfte att öva på krig mot Ryssland (t.ex. Cold Response sedan 2006). Nya manövrar tillkom dock under perioden 2014-2020 (t.ex. Defender Europe sedan 2020). Det amerikanska flygvapnets regelbundna deltagande med kärnvapenbombplan av typen B52 i Natoövningar (t.ex. BALTOPS) innebär att det redan finns en enorm potential för eskalering (Kronauer, 2018, s. 184). Med Air Defender ska en ny manöver mot Ryssland till och med etableras igen från 2023, vilken det gäller att också granska.

I stort sett är Natos manövrar mycket inriktade på den östra flanken, främst på att träna de olika arméernas interoperabilitet och säkra den förstärkta framskjutna närvaron för att så snabbt som möjligt kunna skicka militära styrkor från västra Nato (särskilt USA) till Östeuropa i händelse av ett fullskaligt krig. Man får inte glömma att USA genomför kompletterande militära övningar över hela världen inom andra allianser, t.ex. mot Folkrepubliken Kina (AUKUS, QUAD) och för att säkra USA:s hegemoni i Stilla havet (t.ex. Pacific Defender-manövern).

Nästan alla Natos nuvarande övningar motiveras med Rysslands annektering av Krim 2014 (Weber, 2020). Det måste dock betonas att manövrarna för att förbereda ett krig mot Ryssland inte inleddes 2014. Natos krigsplaner mot Ryssland är mycket äldre och Rysslands reaktion på Ukrainakonflikten 2014 kom mycket väl till pass för Nato för att ytterligare eskalera situationen (se fördjupningsgruppen "Natos strategier för att förbereda sig för krig"). Man får inte bortse från konfliktens olika faser och det kalla krigets kontinuitet.

Ryska federationen tar Natos och dess enskilda staters manövrar på Rysslands västra flank på största allvar och har genom diplomatiska avtal försökt bromsa upp eskaleringsspiralen mellan Nato och Ryssland. Den 17 december 2021 presenterade Ryska federationen ett utkast till ett nytt säkerhetsfördrag för USA. Bland de föreslagna åtgärderna ingick att komma överens om ett avstånd som ska upprätthållas för operativa militärövningar på båda sidor av gränsen mellan Nato och Ryssland. Dessutom omfattade förslaget upprättandet av kommunikation mellan Nato och Ryssland för stridsfartyg och flygplan och återupptagandet av en regelbunden dialog mellan Ryssland och Nato (Junge Welt, 2021).Johannes Lemke

https://linkezeitung.de/2024/02/25/steadfast-defender-2024-und-die-nato-manoever-der-beginn-einer-analyse/

Övers: Lennart Palm