Har du en artikel du tycker kunde passa här? Sänd in den till oss i så fall!!  

nejtillnatogotland@gmail.com

Sidan här innehåller fem artiklar;

Avtal om försvarssamarbete med USA (DCA)

Publicerad 30 november 2023

Representanter från Sverige och USA har under 2023 förhandlat fram ett avtal som fördjupar försvarssamarbetet mellan våra länder. Förhandlingarna rör ett så kallat defence cooperation agreement (DCA), som kommer att utgöra ett ramverk för det fortsatta försvarssamarbetet genom att reglera förutsättningarna för amerikanska styrkors närvaro i Sverige. Ett DCA öppnar för ett ännu närmare samarbete med USA både bilateralt och inom ramen för Nato.

Det försämrade säkerhetsläget i Europa är en konsekvens av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Därför har förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik förändrats i grunden. Det försämrade säkerhetsläget innebär att Sverige snabbt behöver kunna agera på en komplex säkerhetsutveckling – enskilt och tillsammans med andra. Sveriges ansökan om medlemskap i Nato liksom ett DCA med USA ska ses i detta sammanhang.

USA är en av Sveriges viktigaste säkerhets- och försvarspolitiska partners, bilateralt och inom Nato. I maj 2016 undertecknade Sverige och USA en gemensam avsiktsförklaring om fördjupat bilateralt försvarssamarbete. 2018 ingick Sverige en trilateral avsiktsförklaring tillsammans med Finland och USA.

Ett DCA är en naturlig utveckling av Sveriges och USA:s långvariga samarbete inom säkerhets- och försvarsområdet. Avtalet möjliggör för ett mer kontinuerligt samarbete genom att reglera förutsättningarna för amerikanska styrkor att verka i ett annat land. Det rör sig bland annat om frågor om amerikansk militär personals rättsliga status, tillgång till baseringsområden, förhandslagring av materiel samt regler om skatt och tull. Ett DCA skapar även förutsättningar för amerikanskt militärt stöd om säkerhetsläget så kräver och är således ett avtal med stor betydelse för Sveriges säkerhet. Avtalsförhandlingarna är en tydlig signal om fortsatt amerikanskt engagemang för säkerhet i Europa och i vårt närområde. USA har tidigare ingått DCA med flera europeiska länder, bland annat med Norge. Förhandlingar om DCA pågår med Danmark och har nyligen avslutats med Finland.

I DCA-avtalet slås fast att alla aktiviteter ska ske med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella förpliktelser, men även att det närmare säkerhetssamarbetet som fastställs genom DCA-avtalet sker i enlighet med folkrätten och baseras på svenskt samtycke.

DCA undertecknades av försvarsminister Pål Jonson och försvarsminister Lloyd J. Austin III tisdagen den 5 december 2023. För att avtalet ska träda i kraft krävs att riksdagen godkänner avtalet och beslutar om de författningsändringar som behövs för att genomföra det. Ett ikraftträdande bör kunna ske under slutet av 2024.

Lögnerna 1970 och lögnerna 2019 - Stefan Lindgren

På kvällen den 30 april 1970, för 49 år sedan, gick president Richard Nixon ut med ett TV-tal till nationen. Trots att hans administration var i färd med att dra tillbaka amerikanska styrkor från Vietnam tillkännagav Nixon att ännu ett land skulle invaderas, det neutrala Kambodja, som länge utsatts för massiva bombningar.Invasionen kom som ett svar på ett existentiellt hot mot USA, hävdade Tricky Dick."Kära landsmän", sa han. "Vi lever i en anarkisk tidsålder, både utomlands och hemma."

Situationen var allvarlig, inte bara i Sydostasien, utan också hemma och globalt. "Vi bevittnar tanklösa attacker på alla de stora institutionerna som har skapats av fria civilisationer under de senaste 500 åren." Inom USA "förstörs stora universitet" systematiskt samtidigt som "små nationer alla över hela världen befinner sig under attack inifrån och utifrån.""Om världens mäktigaste nation, Förenta staterna, när allt kommer till kritan framstår som en ynklig hjälplös jätte, kommer totalitarismens krafter och anarkin att hota fria nationer och fria institutioner över hela världen."Den operation Nixon aviserade visade sig, liksom merparten av USA:s många invasioner under efterkrigstiden, vara ett misslyckande. Hemma utlöste Nixons beslut en våg protester på campus över hela landet, som kulminerade i dödsskjutningarna av studenter vid Kent State University och Jackson State College.Bortsett från kanske några f d USA-soldater som ännu är vid liv har USA:s Kambodjainvasion försvunnit i den amerikanska glömskans slukhål.Andrew J Bacevich skriver i The American Conservative att Nixons retorik i Trump-eran borde tjäna som ett exempel på hur vilt inflammerat språk tjänar till att kamouflera verkligheten och att uppegga och splittra i stället för att informera och förena.Trump och Pompeo för idag ett språk om Venezuela m fl krishärdar som skulle kunna fått Nixon själv rodnar. När Pompeo påstår att endast "rysk övertalning" hindrat president Maduro att fly för Guaido är det en medveten lögn som syftar till att snedvrida hela bilden av konflikten och förbereda en militär intervention, som Ryssland självklart varken skulle kunna eller vilja möta med samma mynt. En ny rapport från den 25 april av en respekterad tankesmedja har räknat fram att USA:s sanktioner som ålagts Venezuela från augusti 2017 har orsakat cirka 40 000 dödsfall. Sanningen att sanktioner dödar genom att förvärra alla fattigdomsproblem är en hemlighet som gängse media vaktar som Bergakungens skatt. De ytterligare sanktioner som infördes i januari 2019 kommer sannolikt att leda till tiotusentals ytterligare dödsfall.Författare till rapporten var bl.a. Mark Weisbrot och Jeffrey Sachs vid det amerikanska centrumet för ekonomisk och politisk forskning, CEPR. I dess vetenskapliga råd sitter bl.a. nobelpristagarna Robert Solow och Joseph Stiglitz.Stefan Lindgren.

"USA är största hotet" -borde Löfvén ha sagt.

Artikel
av Anders Romelsjö

DN skriver "På ett gemensamt möte i Rosenbad informerade Säkerhets­polisen och Myndigheten
för samhällsskydd och beredskap (MSB) riksdagspartierna om läget och risker för
påverkans­operationer under valrörelsen. - Vi vet att det pågår påverkanskampanjer och Ryssland är det största hotet, säger Löfven (S) efter mötet."..."Liberalernas Jan Björklund säger att det är främst Ryssland som håller på med sådana operationer." 5.6.18.

Några belägg för bedömningen presenteras
inte i artikeln, men empiri och historik talar faktiskt
bestämt för att USA är det största hotet.

Låt mig utveckla resonemanget, utgående från en tidigare artikel i frågan, som bl.a. lyfter fram USA-forskning som visar att USA är ledande då det gäller att blanda sig i andra länders val.

Mattias Carlsson skriver i DN 18/12 2017 i artikel "Svenska myndigheter har nu kartlagt hoten från främmande makt mot valet nästa år. I en hemlig rapport varnar Myndigheten för samhällskydd och beredskap för hur och var en angripare kommer att försöka påverka valet."
"Rapporten som är hemlig skickades till de myndigheter som arbetar med valet i förra veckan."

"Vi har gjort en genomlysning av hur andra val har påverkats och utifrån det så har vi tagit fram en intern arbetslista över vilka av de här metoderna som är relevanta för det svenska valet, säger enhetschef Mikael Tofvesson. Arbetet har genomförts i nära samarbete med både Säpo och försvarsunderrättelseorganisationer som Must och FRA."

Mattias Carlsson skriver vidare "Att det är Ryssland som är det största hotet mot Sverige när det kommer till påverkanskampanjer är det ingen som hymlar med. Rysslands agerande under det amerikanska valet har blivit en väckarklocka för Sverige.
Vi har ingen anledning att ifrågasätta de amerikanska bedömningarna. Ryssland är det land som vi ser i rapporterna, det är de som är aktiva. Och vi vet ju vad som hänt i vårt eget land, har statsminister Stefan Löfven tidigare sagt."

I USA har utredaren Mueller, f.d. FBI-chef, efter närmare 1,5 år presenterat åtal mot 13 ryska individer för försök till valpåverkan. Inga bevis finns för att ryska myndigheter, eller president Trump, var inblandade eller att detta (vad det nu är) ska ha påverkat valet.
Sedan något år påstår FBI och USA:s säkerhetstjänst gång på gång att Ryssland/den ryska regering/källor nära den ryska regeringen har intervenerat i presidentvalet i USA och verksamt bidragit till att Trump vann valet. Men inga bevis för detta har presenterats. Många verkar reagera som att ett påstående nog är sant om det upprepas några gånger, vilket ju Hitlers propagandaminister Goebbels hävdade.Säkerhetsexperter med flera i USA har i brev till president Trump hävdat att inga bevis finns för rysk inblandning. Se även bland tidigare publicerade artiklar längs ned.

Media generellt tiger däremot om belägg för USA:s intervention i 80-tal val i 45 länder efter Andra Världskriget, bortsett från statskupper - enligt forskare i USA.

Liksom att Ryssland påstår att USA
intervenerade i regionvalen i Ryssland i september i år. Liksom att Ryssland nyligen avslöjat omfattande försök av USA att påverka val och politik i Ryssland. Är SÄPO och MBS blinda för sådan information?

Några källor gällande Russiagate. William Binney, pensionerad tidigare teknisk chef på NSA, som varit med om att bygga upp NSA:s totalövervakning, säger här till FoxNews Tucker Carlson att Russia-gate är en bluff.

Binney är förmodligen den högsta auktoritet som kan uppbådas i frågan, eftersom de som befinner sig i aktiv tjänst är belagda med munkavle. Han säger att NSA besitter ett flertal alternativa metoder genom vilka de kan spåra en hackning. Att de inte lagt fram bevis beror på att det inte finns några. Och detta är givetvis förklaringen till att Democratic National Committe vägrade FBI tillgång till deras server.
De skulle ha avslöjats direkt. Tidigare i sommar meddelades att VIPS, underrättelseveteranerna har kontaktat president Trump för att berätta om sina nyaste rön angående ryska hackare.
Det skedde två angrepp på demokraternas interna datasystem, bägge var kopieringar och inte resultat av utomstående hackares värv. Men här kommer det nya: Dataforensiker kan genom att studera materialet fysiskt-tekniskt bevisa hur operationen har gått till. Vid en kopiering överförs materialet mycket snabbare än vad som tekniskt är möjligt via nätet. Detta kan ses i efterlämnade spår. Därför kan man bevisa att DNC läckan är resultat av en intern kopiering och dessutom att den skett i samma tidszon där DNC:s lokaler befinner sig.
Någon med direkt tillgång till DNC:s datorer har utfört operationen.

En intervju med en av rapportens författare, den kände förre CIA-tjänstemannen Ray McGovern

DN skriver i en annan artikel "Hittills har fyra tidigare Trumpmedarbetare åtalats för olika brott - kampanjledarparet Paul Manafort och Rick Gates nekar till omfattande pengatvätt och konspiration mot USA, medan utrikespolitiska rådgivaren George Papadopolous och förra nationella säkerhetsrådgivaren Michael Flynn har erkänt att de ljugit för FBI om sina Rysslandskontakter."

Denna information säger inget om eventuell rysk inblandning i USA-valen, eller?

Den
uppmärksammade amerikanske historikern Timothy Snyder enligt DN:
Snyder förutspår att vi snart kommer att få veta att kopplingen mellan Trumps kampanj och olika ryska aktörer är "djupare, mörkare och mer spektakulär
än någon föreställde sig". Men han tillägger att "även om jag har fel", så är den ryska kopplingen mycket viktig som en modell för hur man styr ett land i det 21:a seklet, postmodernt, auktoritärt och kleptokratiskt. Ett land som är en positiv förebild för USA:s president.
Kommentar: Hans beskrivning av Ryssland visar en kombination av fördomar, okunnighet och dåligt omdöme. Inga belägg finns för att "Ryssland är en positiv förebild för USA:s president". Hans uttalande har inget att göra med vetenskap, desto mer med rent struntprat.

Kommentar;
Jag skriver inte att det inte KAN FINNAS någon typ av inblandning som haft samband med regeringen i Ryssland i USA:s presidentval, utan bara att världens största säkerhetstjänst inte presenterat något som helst bevis på över ett år.
Men man har däremot lyckats med "Att koka soppa på en spik". Och öka demoniseringen av Ryssland som en del av förberedelse för krig. Men konstatera att DN - och sannolikt ansvariga svenska säkerhetsorgan liksom statsminister förefaller vara okritiska, ja rentav inkompetenta - då de ej beakta kända fakta om valpåverkan utan i stället synes spekulera. Faktiskt en fara för landets säkerhet.

Alliansfrihet och neutralitet ?

Sverige har sluppit krig i 200år p.g.a. vår
alliansfrihet och neutralitet. Vi har fått tulla på den, bl.a. under II VK, men
politiken har hållit oss utanför krig, förintelse och utplåning.

Tyvärr drogs vi in i ett krig av riksdagspolitikerna i Afghanistan tillsammans med Nato. Ett orättfärdigt krig som från början inte var sanktionerat av FN. Ett krig som
aldrig kommer att vinnas och vars mål vi aldrig uppfyllt enligt en svensk statlig utredning. Onödigt, orättfärdigt och hopplöst!

Vid två tidigare tillfällen i Sveriges moderna
historia har högern och delar av militären försökt få alliansfriheten och neutralitet satta ur spel. I både I VK och II VK ville man att landet skulle stödja Tyskland och i senare fallet genom stöd till finnarna som var tyska allierade. Men sansade politiker stod på sig och vi slapp krig, förintelse och utplåning. Detta är då ingen nyhet. Men med alliansfriheten är det liksom med demokratin.
De måste ständigt försvaras alla dagar och överallt.

Det har funnits många inom svensk politik och
folkrörelse som slagits för alliansfriheten och freden.

2010 presenterade bl.a. Annie Lööf (C) en motion (U219) om ett kärnvapenfritt Norden.

1988 föreslog Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, på Gotland det samma.

Arbetarrörelsen och bonderörelsen har traditioner inom arbetet för fred och neutralitet.

Fälldins tal vid 75 års firandet av Centerpartiet;

" Under hela sin 75-åriga historia har vårt parti stått som en orubblig garant för den alliansfria neutralitetspolitiken..." Karin Söder Sveriges första kvinnliga utrikesminister förespråkade nedrustning och fördömde USA:s planer på att skaffa neutronbomb i FN 29 september 1977. Lennart Daléus lämnade Centerpartiet när han ansåg att
partiet utvecklades åt fel håll i kärnkraftsfrågan.
2003 Maud Olofsson demonstrerade
mot USA och Englands invasion av Irak och stödde FN som inte sanktionerat invasionen. Också bland socialdemokrater har funnits mängder av fredsivrare.
Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och Thage G. Peterson, Maj-Britt Theorin. Många inom svensk folkrörelse har försök att göra skillnad vad gäller
fred och kärnvapen.

Efter II VK skapades NATO, Northen Atlantic Treaty Organisation, 1949, av USA och Kanada samt Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien. Tanken var att hålla Sovjet ute, Tyskland ner och USA inne i Västeuropa. Man ville balansera makten i Europa efter kriget. Kanske var det en positiv tanke att inget land skulle kunna utsätta något annat för press som kunnat leda till konflikt. Det funkade ju faktiskt och vi slapp krig och atomkrig i Västeuropa.

I och med Sovjetunionens kollaps 1990 talet, öststaternas självständighet trodde många att nu hade den definitiva freden kommit till Europa!

Utvecklingen i Jugoslavien, inbördes kriget där och nya beslut hos Nato började det inte längre handla om att upprätthålla balans. Nato gick in i
balkankonflikten, favoriserade vissa länder och började bomba i Europa, Serbien. Det var första gången Nato använde bomber sedan 1949. Mot FN:s resolution flygbombade man Serbien i nästan 3 månader! I och med detta hade NATO tagit på sig en ny roll. USA:s spjutspets i Europa och mellersta östern.

• 
  Nato deltar idag i kriminella och folkrättsvidriga handlingar i mellerstaöstern och norra Afrika. Den stora flyktingströmmen över Europa är en del av resultatet i Natos krig.
• 
  Otryggheten i norra Europa och östersjön beror främst på Natos utvidgning i Baltikum och polen. Detta trots att man på 90-talet lovade Gorbatjov att ingen utvidgning österut av Nato skulle ske. De avgjort flesta överflygnings incidenter i Sverige göras av icke anmälda Nato plan.
• 
  Nato/USA har synpunkter och ger luft åt dessa genom att ifrågasätta huruvida Sverige skall ratificera FN:s kärnvapenresolution. Sveriges beslut angående "NORDSTREAM". Eus planer att satsa på egen vapenindustri framför
  amerikansk. Vi utsätts hela tiden för påtryckningar! En del vill att vi viker ned oss. De som vill att vi skall gå med i Nato och göra drängtjänst åt USA. Sverige kan bara försvaras av svenskar. Det kan inte läggas ut på entreprenad!

Varför är det då viktigt att ratificera kärnvapen beslutet som FN antagit. För att vi skall leva i trygghet utan atomskugga. För att vi skall ta
våra egna beslut utan kärnvapenutpressning. För att vi inte skall delta i NATO:s kärnvapenstrategi.

Det rustas för krig i västern och i det kriget har vi ingen del. Därför skall politikerna lyssna på alliansens väljare som till 80% vill att Sverige skriver på mot kärnvapnen, att politikerna
lyssna på de rödgröna väljarna som till 94% vill att Sverige skriver på mot kärnvapnen! Inget annat är viktigare! Det handlar om alliansfriheten/neutralitet eller kriget/Nato och döden. Om Rätten att själva
bestämma vårt liv och framtid eller om främmande skall diktera villkoren. Vi måste fråga våra riksdagsmän och kommunpolitiker! "Kommer du som vald politiker rösta för eller emot kärnvapennedrustning?" Den frågan är viktig!

DET
NYKALLA KRIGET

(Nej till Nato - Gotland publicerar här Gunnar Johanssons långa text om Nato-Rysslands annektering av Krim-USAs nykoloniala framfart. Gunnars text står för Gunnar själv, dock finns många intressanta och viktiga vinklar som läsare av denna hemsida nu kan ta del av. Dock står inte Aktionsgruppen mot Nato på Gotland bakom allt i texten. Trevlig läsning!)

Om annekteringen av Krim

Det har nu gått fyra år sedan Ryssland annekterade Krim. Men vad var det egentligen som plötsligt fick Putin att genomföra denna aggressiva handling? Och varför är det inga nyhetsmedier som berör denna högst relevanta fråga i dagens Natodebatt?

Sedan värdlandsavtalet klubbades igenom i riksdagen 2016, har vår säkerhetspolitik alltmer övergått i tonarter som påminner om kalla kriget. Det gamla diffusa hotet från grannen i öster har fått en rejäl renässans bland våra allt kaxigare Natoivrare. Svenska folket anses väl inte moget för en folkomröstning i frågan riktigt ännu, men om försvaret bara får fortsätta med sina desinformationskampanjer ett tag till, har man snart fått det svenska folket att inse hur självklart det är för oss att vila i Natos trygga famn. Vi gör det ju trots allt redan.

Nu råder det i och för sig inga tvivel om att Putin sedan ett antal år förändrat sin ledarstil i alltmer auktoritär riktning. Ryssland har också satsat på att rusta upp sitt nedgångna försvar de
senaste åren. Men som vi ska se, finns det goda skäl till det. För trots landets upprustning på senare år, är Rysslands militära kapacitet fortfarande långt efter både Västeuropas och Kinas. För att inte tala om USA:s naturligtvis. Faktum är att Saudiarabien lägger nästan lika mycket pengar som Ryssland på sin militära förmåga.

Ingen kan heller förneka att annekteringen av Krim - precis som i fallet med utbrytningen av Kosovo från Serbien - var ett brott mot folkrätten, oaktat om det skedde med lokalbefolkningens uttryckliga vilja eller ej.

Men när vi ser hur Krimkrisen fortsätter att leda till ett allt frostigare säkerhetsläge, måste vi på allvar börja fråga oss om sanktioner och amerikanska Patriotmissiler på svensk mark, verkligen står i proportion till Rysslands agerande, och vilket syfte dessa åtgärder egentligen har. Riskerar de inte att tvärtom fördjupa en konflikt, som ingen (utom möjligen vapenmånglarna) egentligen önskar? Finns det för övrigt någon som på fullaste allvar tror att Ryssland kommer avträda från Krim, som en följd av upprustning och sanktioner?

USA gav högtidliga löften till Gorbatjov, att Nato - som en följd av skrotandet av Warsawapakten i början på 1990-talet - inte skulle expandera en tum österut, utöver återföreningen av Tyskland.

Vi vet alla hur det gick. Undan för undan har snart sagt samtliga forna öststater övergått i Natos händer. Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Rumänien, Baltikum, Bulgarien, Albanien,
Kroatien, och Montenegro. Dessa länder bildar tillsammans med Norge, Danmark och Turkiet - och numera även Sverige och Finland - en krans av Natoländer som effektivt omgärdar hela Rysslands västra flank, där den övervägande delen av Rysslands befolkning är bosatt. Argumentet brukar vara att de stater som gått med i Nato, har gjort det för att de själva begärt medlemskap. Det må så vara, men då har man samtidigt förlorat hela poängen med den avspänning och säkerhet som Nato:s löfte skulle garantera.

2016 blev alltså både Sverige och Finland sk värdländer för Nato, vilket i praktiken är detsamma som medlemskap. Det var ett beslut som slank igenom riksdagen utan offentlig debatt. Ja, det bereddes rentav i all tysthet av Reinfeldt, som åkte till Washington för att lägga upp ramarna - mitt under brinnande valrörelse - som en sista åtgärd innan han abdikerade, med orden att vi skulle öppna våra hjärtan för de flyktingströmmar som uppstod genom USA:s härjningar i arabvärlden.

Putin har gång på gång protesterat mot att Nato avancerat allt tätare inpå Rysslands gränser. Han har uttryckligen förklarat att Ukraina utgör en bortre gräns för hur långt Ryssland var berett att acceptera Natos utvidgning österut.

Samtidigt är det ett välkänt faktum att USA under 00-talet investerade stort i just Ukraina. Motsvarande fyrtio miljarder kronor satsades på den "orangea revolutionen" i syfte att öppna upp detta fattiga, korrumperade och etniskt splittrade land för västliga investeringar. Landet erbjöds också att ansöka om medlemsskap i Nato.

EU var dessutom i full färd att förhandla fram ett associeringsavtal med Ukraina, och mycket kan sägas om alla förhoppningar som fanns på den orangea revolutionen och hur dessa sedermera grusades av ett alltför korrupt ledarskap. Besvikelsen hos det Ukrainska folket, ledde 2010 till att Ukraina på nytt valde Janukovytj som president. Ett val som enligt OSSE:s valobservatörer genomfördes exemplariskt, utan tendenser till valfusk.

Sedan kom Krimkrisen, och med den kom sanktionerna. Men varför Krim annekterades är något vi sällan hör talas om, och eftersom det skedde endast fyra dagar efter statskuppen i Kiev februari 2014, är det av intresse att få reda på hur dessa händelser hänger samman.En uppgift som de svenska nyhetsmedierna helt verkar ha abdikerat från.

Upptakten var att Janukovytj stod i valet och kvalet mellan att skriva ett associeringsavtal med EU, eller att närma sig det ekonomiska samarbete som Ryssland inlett med Kazakstan och Vitryssland, och som har siktet inställt på en större ekonomisk zon med både Kina, Indien och Iran, de så kallade Brics-länderna.

Janukovytj ville gärna ha båda, eftersom Ukraina var splittrat mellan den västra, EU-orienterade delen av landet och den östra ryskortodoxa, mer industriellt utvecklade delen med stor export på Ryssland.

Men att låta Ukraina öppna sig ekonomiskt åt båda håll accepterades givetvis inte av EU, och bl a därför valde Janukovytj - efter stor vånda - att i december 2013 skriva avtal med Ryssland, inte minst på grund av det fördelaktiga energiavtal som ingick i överenskommelsen. Ett bakslag för EU och USA, som inte uppskattade att Ukraina därmed åter kom att knytas närmare Ryssland.

Statskuppen genomfördes två månader senare av provästliga nazister, som sköt både demonstranter och poliser i ett bakhåll främst från Högra sektorns byggnad vid Maidantorget i Kiev. Den förvirring som uppstod gjorde det närmast omöjligt för internationella medier att bilda sig en klar uppfattning om dessa händelser. Janukovytj gavs skulden för massakern och
han avsattes samma dag i sin frånvaro, utan att dessa händelser utreddes närmare.

Men för den som ville följa spelet bakom kulisserna, fanns viktig information att hämta redan ett par veckor före kuppen. Då lade - antgligen den ryska säkerhetstjänsten - ut ett avlyssnat
telefonsamtal på nätet, där man lyckats snappa upp när Obamas biträdande utrikesminister Victoria Nuland informerar USA:s ambassadör i Kiev; Richard Pyatt, om riktlinjerna för den kommande statskuppen. Bl a skulle "vår man Jats", som Nuland beskrev honom, ta över rodret och han stod nu redo i kulisserna. Man ämnade också köra över EU, och istället hantera det
diplomatiska efterspelet via FN och Ban Ki Moon.

Men varför ska vi sätta någon som helst tilltro till den sortens information? I synnerhet från den ryska säkerhetstjänsten?

Problemet är bara att autenticiten i detta telefonsamtal verifierades med all önskvärd tydlighet strax därpå av US State departement, under en hearing med amerikansk press då man varken förnekade vilka personer dessa röster tillhörde, eller vad som sagts. Istället avfärdade man denna pinsamma konversation med att det rörde sig om ett privat samtal, varför det stod Nuland
och Pyatt fritt att diskutera vad de ville. Med tanke på det brutala språkbruket gentemot EU - "fuck EU" som hon hade uttryckt saken - blev Nuland dock nödd att officiellt deklarera att USA:s relationer till EU fortfarande stod fast.

Även Obama slant lite med tungan i en CNN-intervju, då han i förbigående nämde att Putin visst blev lite nervös "när vi gjorde vad vi gjorde därborta i Ukraina". Det finns dessutom både franska och italienska dokumentärer som beskriver händelserna på Maidantorget och dess upprinnelse. Men här i Sverige har det som sagt varit obehagligt tyst om de bakomliggande orsakerna till statskuppen - förutom möjligen Oliver Stones dokumentärer, som snuddar vid ämnet.

Redan dagen efter kuppen erkände USA som första nation den nya regimen. Och mycket riktigt satt "deras man" Jatsenjuk nu vid rodret. Ett kaotiskt tillstånd utbröt i landet efter kuppen, då det nazistiska inflytandet bl a ledde till att ryska förbjöds som officiellt språk, vilket drabbade hela den rysktalande populationen i östra och södra delen av landet, och situationen eskalerade därefter snabbt till det väpnade upproret i Donetsk och Luhansk.

Om den här bilden av statskuppen i Ukraina är någorlunda korrekt, så är det inte första gången i historien USA blandar sig i andra länders styrelseskick på det här sättet. Världen har fått vänja sig vid att dessa odemokratiska statskupper pågått på USA:s egen "bakgård" under hela efterkrigstiden, så snart en alltför vänsterorienterad regering velat genomföra välbehövliga jordreformer och liknande. Men att genomföra en s k "regime change" tätt inpå Rysslands gränser, mot en oklanderligt demokratiskt vald president måste ändå betraktas som någon form av rekord i oförblomerad framfusighet.

Fyra dagar efter kuppen annekterades Krim av ryska soldater, som redan fanns på plats eftersom Ryssland hade ett 30-årigt avtal med Ukraina om militära baser på Krim. Ingen skottlossning rapporterades. Ryssland har hela sin svartahavsflotta förtöjd i Sevastopol, som är landets enda, året runt, isfria hamn. Krim har därför alltid varit av högsta militärstrategiska betydelse för Ryssland, och man avsåg uppenbarligen att försäkra sig mot att Krim skulle hamna i Natos händer.

Krim, som mestadels bebos av etniska ryssar, har ända sedan 1700-talet, i princip alltid tillhört Ryssland. Halvön gavs till Ukraina av en onykter Chrustjov (själv Ukrainare) så sent som 1954, i en broderlig gest gentemot denna dåvarande sovjetrepublik.

Oavsett vilka som faktiskt låg bakom statskuppen i Kiev, är det anmärkningsvärt att västvärlden bryr sig så lite om hur Ryssland ser på ett Nato som undan för undan krupit allt närmare inpå
landets gränser. Det spelar uppenbarligen ingen roll att Putin utnyttjat varje tillfälle att påtala saken. Men kanske är vi i väst så uppblåsta av vår egen förträffliga självbild, att vi helt enkelt inte förmår att se oss själva som ett hot.

Trots att Putin under sin tid som ledare för Ryssland, utvecklats till en nationalistisk, auktoritär patriark som satt koppel på oppositionen och inskränkt yttrandefriheten för oppositionella
medier, blev han genom annekteringen populärare än någonsin på hemmaplan. Sanktionerna stärkte dessutom hans ställning ytterligare, då de till en början fick motsatt effekt, och gynnade det inhemska jordbruket på EU-böndernas bekostnad.

Ryssland är världens - till ytan - största land och sitter på en ansenlig del av jordens resterande naturtillgångar. Landet har ett gigantiskt territorium att försvara och lider knappast av någon
överpopulation, som exempelvis Kina.

Mycket kan sägas om Putin. Han stöder utan tvivel - åtminstone indirekt - de ryska rebellerna i östra Ukraina. Och den auktoritära väg som Putin valt att gå, lämnar givetvis mycket övrigt att önska. Men på vilket sätt skulle sanktioner och frostig diplomati vara ett sätt att förmå Putin att bli mer intresserad av yttrandefrihet? Vad skulle Ryssland vinna på att hota ett militärt överlägset Västuropa, som alltjämt är deras viktigaste handelspartner? Eller riskera ett storkrig med väst i syfte att återerövra Baltikum - som sedan många år varit en välintegrerad del av både EU och Nato - när man inte ens invaderat Ukraina, utöver säkrandet av sina militärstrategiska positioner på Krim.

Det enda land som fullt ut kan anklagas för att bedriva en aggressiv utrikespoitik i världen idag är i själva verket USA, som med sina mer än sjuhundra militärbaser runtom i världen aldrig har tvekat
att bomba sönder infrastrukturen i det ena landet efter det andra. Något man ägnar sig åt under så lovvärda paroller som "kriget mot terrorismen" eller att "bomba fram demokrati".

Samtidigt har USA hela tiden stöttat Saudierna - inte minst militärt - trots att denna islamistiska diktatur är världsledande när det gäller att finansiera och exportera den islamistiska terrorismen runtom i världen. Och konflikten i Syrien visar allt tydligare hur USA kollaborerar både med IS och
Al Qaeda i syfte att destabilisera den syriska regimen.

En sak vet vi. Ryssland kommer under inga omständigheter att lämna Krim! Sverige bör därför överge sin kontraproduktiva sanktionspolitik och istället verka för en normalisering av förbindelserna mellan Ryssland och EU. Det är trots allt bara genom ett utvidgat utbyte på alla samhällsområden, som ömsesidig förståelse och en mer avspänd relation till Ryssland kan utvecklas. Tyvärr finns det mäktiga krafter som uppenbarligen önskar en rakt motsatt utveckling.

Gunnar