Detta en mycket viktig artikel av Utgivarna till allinasfriheten.se
Nato är ett steg i felriktning men avtalet med USA är så mycket värre

Sverige går nu in i Nato. Ställningstagandet har såvitt kan bedömas brett folkligt stöd. Hur djupt detta går är en annan sak.

Till saken hör att det stått klart för varje medborgare att Sveriges värnkraft under decennier urholkats till den milda grad att förtroendet för den egna Försvarsmaktens förmåga att bjuda en angripare verkligt motstånd underminerats. Sådant sätter sina spår, särskilt som statsledningen inte tydliggjort och på allvar börjat verkställa ett återställande av försvarskraften.

Den diskussion som förekommit här i landet har alltför ofta varit präglad av ytlighet, jargong och ständigt tal om säkerhetsgarantier. Sådana garantier har inte någon täckning i verkligheten, och det oavsett hur de är formulerade. Natos artikel 5 är som sådana "garantier" alltid brukar vara av det rent politiska slaget och försedd med sedvanliga förbehåll. Artikel 5 kan vid en kris, där Sverige är involverat, få verkan eller mynna ut i protester och hjälpsändningar. Det hela beror på politiska beslut då saker och ting verkligen ställs på sin spets; på de berörda staternas egna politiska intressen i ett visst givet läge.

Det nyligen offentliggjorda försvarssamarbetsavtalet mellan USA och Sverige (DCA-avtalet) har tagits fram i tysthet. Det har inte varit föremål för tillstymmelse till offentlig diskussion. Avtalet är inte en del av Sveriges medlemskap i Nato, men det kan inte ses som skilt från Nato-medlemskapet. DCA-avtalet betecknas felaktigt som ett försvarsavtal. Men det förpliktar inte USA till något åtagande att försvara Sverige. Däremot innehåller avtalet en rad förpliktelser från svensk sida att tillhandahålla vårt territorium för amerikanska styrkor och basering där…

Jan Guillou om DCA-avtalet och Gotland

På Gotland pågår namninsamlingar mot försvarsavtalet mellan Sverige och USA. Avtalet kritiseras även av journalisten Jan Guillou som säger att det inte kommer att gynna öns säkerhet, snarare tvärtom. Om detta skriver Hanna Mi Jakobson på Helagotland

– Det är en total underkastelse och det är okänt hur stor, därför att det inte finns några begränsningar i avtalet hur mycket amerikanerna får bygga ut sina olika anläggningar utan det bestämmer de själva, säger Jan Guillou.

Han har läst det aktuella avtalet som förkortas DCA, Defence Cooperation Agreement, och har skrivits under av försvarsministrarna i Sverige och USA. I avtalet pekas 17 platser ut i landet och en av dem är Gotland.

– Jag kan inte se annat än att vi får en sorts ockupationsmakt i Sverige utan att vara ockuperade, med en massa soldater som kan göra vad fan de vill i landet, säger Jan Guillou.

I en kolumn i Aftonbladet listar han flera förmåner och rättigheter som ska gälla för den amerikanska militären, vid de aktuella militäranläggningarna och övningsområdena.

– De ska ha rätt att bygga ut en egen anläggning där svenskar och svenska myndigheter inte har tillträde och där amerikansk lag ska gälla. Sedan ska de ha egna fritidsområden som är undantagen skatt, som i Bagdad eller Afghanistan, säger Jan Guillou.

I avtalet finns det inget som reglerar vilken typ av vapen som får lagras och användas på de amerikanska anläggningarna. Det har inte ansetts nödvändigt att undanta kärnvapen, eftersom ingen av parterna säger sig vilja ha det. Jan Guillous analys är att det därmed inte kan uteslutas.

– Att det är upp till amerikanerna om de vill placera tekniska kärnvapen i Sverige, säger han.

Det kan i sin tur påverka säkerhetsläget på ön, anser Jan Guillou.

– I så fall blir Gotland ett primärt mål för kärnvapeninsatser och det kan jag inte se som en fördel för Gotland, säger han och redogör för ett möjligt scenario.

– Den taktiska fienden ur Gotlands perspektiv är de ryska robotramperna i Kaliningrad och ur Kaliningrads synvinkel är beväpningen på Gotland ett förstahandsmål, så det kommer att öka spänningen väsentligt i Östersjön, säger Jan Guillou.

Ett syfte med avtalet är att det ska ha en avskräckande effekt, men samtidigt som det kan få en motståndare att avstå från angrepp kan det även motivera ett angrepp.

– Överhuvudtaget kommer Sverige, med sina 17 amerikanska anläggningar nära den ryska gränsen, att bli ett oerhört mycket intressantare militärt mål i ett eventuellt krig med Ryssland än vad det är nu. Så det är inte säkert att Gotlands säkerhet ökar för att man har ett viktigt amerikanskt bombmål, säger Jan Guillou.

Enligt honom kan det amerikanska presidentvalet, med Donald Trump som en av kandidaterna, innebära en ytterligare risk.

– Om USA får en galen president så ökar ju osäkerheten i världen enormt. Han är oförutsägbar och han kanske går ur Nato, säger Jan Guillou innan han fortsätter.

– Och på andra sidan har vi Putin och det är också en galning. Skulle USA gå ur Nato så slickar sig Putin förstås om munnen, för att då blir riskerna med att avancera militärt in i Europa betydligt lägre.

Han säger att DCA-avtalet ändå skulle gälla, även om den ena parten inte längre är Natomedlem.

– Det är många som tror att det här är ett avtal med Nato men det är det inte. Det här är ett bilateralt avtal mellan två länder, Sverige och USA.

Hundratal gotlänningar har skrivit under en namnlista för att stoppa avtalet, men de två gotländska riksdagsledamöterna planerar att rösta ja för att de anser att det är mest gynnsamt för Gotland och Sverige.

DCA-avtalet

DCA, defence cooperation agreement, undertecknades av Sveriges försvarsminister Pål Jonson (M) och USA:s försvarsminister Lloyd J. Austin III 5 december 2023. För att avtalet ska träda i kraft behöver riksdagen godkänna avtalet och besluta om författningsändringar som krävs för att genomföra det. Enligt försvarsdepartementet är regeringens ambition att lämna över propositionen i början av maj så att riksdagen har möjlighet att ta ett beslut innan sommaren.

En infantil fråga som saknar svar

Innebär avtalet med USA kärnvapen på svensk mark?

Lena Mellin AB

Frågan kan tyckas vara naiv.

Men svaret är inte kristallklart.

Kommer kärnvapen förvaras på svenskt territorium. Eller inte?

Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik möbleras just nu om i hysterisk takt. Från den alliansfrihet som på pappret gällt under längre tid än de flesta av oss kan överblicka. Till en klart västlig hemvist med mycket starka militära band.

Man kan tycka vad man vill om det men Rysslands ambitioner att lägga fler länder under sig har gett det resultatet.

En central fråga är om Sverige därmed förpliktigar sig att härbärgera kärnvapen inom våra gränser. Eller om vi inte gör det.

I avtalet med Nato ges inga undantag för det värsta förstörelsevapen människan hittills känner till. Men regeringen hävdar att det inte gäller Sverige.

Statsminister Ulf Kristersson (M) sade så här i en intervju i Sveriges radio i förra veckan:

– Vi är med i Nato i alla avseenden. Det vill säga vi är med i all planering och alla diskussioner. Det är alldeles uppenbart.

– Sedan har vi som andra nordiska länder sagt att det inte är aktuellt för Sverige att varken ha permanent (utländsk, red:s anm.) trupp eller kärnvapen på svensk mark i fredstid.

Men vad är krig och vad är fred? Skillnaden är inte rakknivsvass med dagens hybridkrigföring.

Men medlemskapet i den västliga försvarsalliansen Nato, bildat under det kalla krig som bröt ut efter andra världskriget, är inte det enda långtgående försvarsavtal som Sverige ingår i det lappkast det innebär att lämna alliansfriheten bakom sig.

Ett annat är ett så kallat DCA, defence cooperation agreement, ett avtal som USA uppges ha med 178 länder, bland annat Danmark, Norge och Finland. I 80 av dem finns amerikanska baser. Det har ingen direkt koppling till Nato men är, i Sveriges fall, kopplat till vårt medlemskap där.

Det preliminära avtalet signerades i december förra året i Washington av försvarsminister Pål Jonsson (M) och hans amerikanske kollega Lloyd Austin och beskrivs av den svenska regeringen som slutet av en process som inleddes 2016.

DCA:et beskrivs både som ett standardavtal och som långtgående. Åtminstone det senare är det lätt att hålla med om.

Den bild man får på näthinnan är att USA får rätt att inrätta en slags Guantanamobaser, fast utan läger för straffångar. Kort sagt en rad mini-USA mitt i Sverige.

Där ska amerikanska lagar gälla för amerikansk personal, deras familjer och civilanställda, de får inte övervakas av Säpo. Deras bilar ska ha svenska registreringsskyltar som inte går att spåra. De ska inte betala tull och moms. Amerikanska postkontor ska inrättas. Bland annat.

Nu närmar vi oss kärnvapnen igen. USA ska ha tillgång till "överenskomna anläggningar och områden", det vill säga 17 försvarscentra. Därutöver ska de ha fri tillgång till svenskt luftrum och vatten.

Men dessutom får USA rätt att fritt bygga ut områden och anläggningar för att lagra vapen och försvarsmateriel. Inga undantag specificeras. I Nato har USA, Frankrike och Storbritannien kärnvapen.

Regeringen beskriver översiktligt avtalet med USA på följande sätt. Det "rör sig bland annat om förutsättningarna för amerikanska styrkor att verka i ett annat land. Det rör sig bland annat om frågor om amerikansk personals rättsliga status, tillgång till baseringsområden, förhandslagring av materiel samt regler om skatt och tull".

Pål Jonsson svarade så här på en fråga från SVT i december. Den handlade om huruvida förhandslagring av materiel kunde innebära kärnvapen på svensk mark:

– Vi har samma praxis som vi hade kopplat till vår anslutningsprocess till Nato där vi inte hade några formella undantag i vårt anslutningsdokument. Men i propositionen (regeringens förslag, red:s anm) framgår klart och tydligt att detta inte är aktuellt.

Men propositionen finns inte än. Regeringens förslag planeras till i början av maj. Beslut i riksdagen väntas före sommaren. Ikraftträdande under 2024.

Blev du klokare? Jag hävdar att avtal är en sak. Beslut i riksdagen som avviker från det är en helt annan. Även om toleransen för de senare kan vara stor. Frågetecknen kvarstår.

Fotnot: Förslaget till avtal med USA finns på regeringen.se. Sök på DCA.

Tid att folkomrösta om Nato!

Stefan Lindgren - 8 Dagar

Turkiets nej till Sveriges Nato-ansökan har den fördelen att det ger andrum att genomföra en demokratisk process som den förra regeringen hoppade över.
Blir svaret JA kan det ge extra tyngd åt Sveriges medlemsansökan. Blir svaret NEJ kan projektet läggas ner och Sverige fortsätta sin alliansfria utrikespolitik.Folkomröstningen om euron genomfördes på ganska exakt ett halvår. Riksdagsbeslutet fattades den 12 mars 2003 och omröstningen hölls den 14 september.
Nu menar Nato-anhängarna att ett beslut måste komma på Nato-mötet i Vilnius 11-12 juli, om sex månader.
Så låt oss använda den tiden till att kasta in lite demokrati i processen. Att det blir lite av att slänga in jästen efter degen eftersom ansökan redan lämnats in får man stå ut med.
Det viktiga är att medborgarna får en chans att säga sitt.
Den förra regeringens argument mot folkomröstning var 1) att sådana inte lämpar sig för utrikespolitiska frågor och 2) att de skulle erbjuda ett gyllene tillfälle för "smashing" (utrikesminister Ann Lindes ord).
Det är svårt att instämma med de argumenten. De båda senaste folkomröstningar som genomförts har handlat om utrikespolitiska frågor (EU och Euron). Och "smashing" i betydelsen vulgäragitation är naturligtvis alltid en fara. Men en organiserad folkomröstning där båda sidor får möjlighet att nå ut med sin argumentation lär öka chansen för upplysta val.
Den återvändsgränd som Sverige har hamnat i genom Ungerns och Turkiets nej till landets Nato-ansökan riskerar att bli oerhört frustrerande för regeringen. Det är inte mycket regeringen kan göra mer än att gnissla tänder - och skicka mer vapen till Ukraina förstås (det senare verkar för Peter Hultqvist vara lösningen på många problem).
Den lösning jag skisserar skulle vända den påtvingade väntan till något positivt. Regeringen skulle rentav kunna förbättra sina opinionssiffror. Så övertygade som de verkar vara om att Nato-ansökan är folkligt förankrad behöver de heller inte frukta folkets dom.
Eller...

Lärdomar av Sveriges deltagande i Afghanistankriget

20 augusti, 2021 Utgivarna på Alliansfriheten.se

Det var ett bra beslut, nödvändigt och välkommet, att USA och dess allierade liksom juniorpartnern Sverige lämnade Afghanistan.

USA med sina bundsförvanter var i Afghanistan utan folkrättsligt stöd. USA startade den 7 oktober 2001 bombkriget mot Afghanistan. Angreppet var ett brott mot FN-stadgans våldsförbud och har aldrig sanktionerats av FN.

Man var en utländsk ockupationsmakt i kriget.

Mot slutet av det 20-åriga kriget fick det alltmer också karaktären av ett inbördeskrig. Det strider mot folkrätten att stödja ena sidan i ett inbördeskrig, och i detta fall en korrupt sida som man hade riggat och själv styrde och höll under armarna och som föll som ett korthus efter tillbakadragandet. Den sidan hade sedan länge förlorat kontrollen över stora delar av territoriet.

Uttåget skulle ha skett för länge sedan, och man skulle aldrig från början ha gått in med militär.

I det läge som nu råder måste Sveriges linje vara att hävda försvar av Afghanistans territoriella integritet och självbestämmande. Stormakter ska inte blanda sig i annat än om de bjuds in för konstruktiva bidrag till utvecklingen av landet.

Med uttåget har förutsättningar skapats för afghanerna att själva avgöra sitt öde, även om decennier av amerikansk aggression och intervention har medfört oerhörda skador som kommer att ta mycket lång tid att överbrygga, liksom den sovjetiska gjorde på sin tid.

USA lämnar kaos och misär och död efter sig, går vidare och koncentrerar sina militära krafter på andra mål, uppenbarligen inte minst på Kina. Men USA har en skyldighet att stödja en konstruktiv återuppbyggnad av landet i Afghanistans eget intresse.

USA måste också hållas ansvarigt för sina brott mot krigets lagar.

Sverige är som deltagare i kriget på USA:s sida medansvarigt till förödelsen.

Lärdomarna för svensk del måste bli att inte ännu en gång kasta sig in i stormaktsledda krigsäventyr.

Den självrannsakan man nu från regering och opposition talar om får visa om den är värd något. Men att svensk militär, parallellt med tillbakadragandet från Afghanistan, fortsätter att delta i den franskledda insatsstyrkan Takuba i Mali och övriga Sahel bådar inte gott. Man verkar i dessa kretsar helt distansera sig från den kopplingen, som är uppenbar men bekymmersam för dem som tenderar att försöka dölja sig bakom att "vi var ju inte informerade".

Och försök att skriva om historien har redan börjat.

Försvarsministerns uttalade för ett par veckor sedan att Sverige inte kunde påverka något i kriget i Afghanistan utan hade "som en liten nation" att foga sig i vad USA och Nato bestämde. Det var falskt. Svenska regeringar och Sveriges riksdag tog besluten om krigsdeltagande och hade också kunnat besluta om att ta hem soldaterna.

Statsminister Stefan Löfven gör ett försök att ändra bilden och talar om att vi inte bara följer stormakterna:

"Vi skickar aldrig lättvindigt svenska soldater eller personal till riskfyllda insatser och områden. Det är alltid svåra beslut som kräver noggranna överväganden och då alltid utifrån de specifika omständigheterna för varje insats." (Dagens Nyheter 19/8)

Det är en beskrivning som inte har något med verkligheten att göra.

Sverige gick med i Afghanistankriget i februari 2002 efter det att USA och Storbritannien tryckt på, och kunskaper om situationen i landet och mål för insatsen fanns inte.

Deltagandet i det likaledes katastrofala Libyenkriget 2011 kom till stånd efter en rekordforcering av beslutet genom riksdagen på tre dagar.

Beslut om deltagande i den franskledda Takubastyrkan i Mali 2020 fattades av en riksdag där ledamöterna först i efterhand började få klart för sig att regeringen målat upp en förskönad bild.

Regeringen har nu meddelat att den skall tillsätta en ny utredning om Sveriges insats i Afghanistan. För att undersöka "insatsens utformning och effekt samt identifiera lärdomar inför framtiden", säger försvarsminister Peter Hultqvist till Dagens Nyheter. Vidare skall "glappet mellan bedömning och verklighet" bli en central fråga.

Deltagandet i kriget 2002-2014 har redan utretts, och slutsatsen blev att det enda målet som uppfylldes var att visa Sverige som en pålitlig militär partner till USA och Nato.

Om en ny utredning görs på ett opartiskt sätt kan man knappast komma till någon annan slutsats. Så länge Sverige deltar i ett krig under en stormakts ledning är det inte våra bedömningar som styr, utan kriget sker utifrån stormaktens eget nationella intresse.

Sverige gick med i Afghanistankriget under den falska parollen att Sveriges försvaras bäst i Afghanistan.

Nu upprepar statministern samma visa: "Vi skall också komma ihåg att internationella insatser är viktiga för trygghet och säkerhet här hemma i Sverige."

Men i realiteten har det hela i huvudsak handlat om att hoppa på stormakters eftersläntrande bandvagnar för att ställa sig in, bidra till att ge falsk legitimitet åt krigsinsatser och hänga med dit tåget beger sig eller, som i Afghanistan, tar stopp och överges. Detta rimmar bara alltför väl med vad som nu sker och är att vänta genom deltagandet i Takuba-insatsen, som bara kan eskalera till ett nytt "evigt" krig i Sahel, tills Frankrike genom helt eget beslut tvingas dra sig ur och vi ska bortförklara vår närvaro. I realiteten är dessutom allt tal om att dessa krigsinsatser stärker vår egen värnkraft och nationella säkerhet fullkomligt nonsens. Förutsättningarna är helt annorlunda här och där: geografin, utrustningen, beväpningen, taktiken och strategin, och målet. Att patriotiskt försvara hela Sverige här hemma är något helt annat än att under ledning av en utländsk fientlig interventionsmakt, stormakt eller juniormakt, försöka härska och slå sönder små stater långt borta.

Förhoppningen nu är att den monumentala krigsförödelsen i Afghanistan kan få en bredare fredsopinion i Sverige att formera sig och gå emot nya krigsäventyr.

Motståndare mot kriget har funnits inom alla partierna men haft svårt att nå ut.

Nu borde förutsättningar fínnas för en öppen debatt om säkerhetspolitiken

Gullar SverigesRadio med krigshöken Madeleine Albright?

av Anders Romelsjö "Global Politics"

Jag fick för snart två veckor ett mail från en läsare som bl.a. skrev: "Lyssnade på en intill knäböjande ödmjuk reporterintervjuande Madeleine Albright med anledning av hennes senaste bok "Fascism: A Warning". Visst fick hon någon fråga om hennes roll i USAs krigande. Men bara lite lagom, så att hon kunde elegant glida förbi. Och inga frågor om 500 000 döda irakiska barn.

Den här artikeln tar upp Madeleine Albright och hennesplötsliga oro över fascismen, den är snällare än hur jag tänker, men den tar upp några viktiga orsaker till hur det kan bli så här. Och det gäller också Sverige. Aktar vi oss inte kommer vi att ha Albright, Rice, Blair, Bush, Clintons, Obamas och dylika krigsförbrytare och jobbare under globala korporationsregimens styre ockuperande våra TV-soffor i samspråk med värdarna Bildt, Reinfeldt etc

Anders Romelsjö kommentar

Denna kommentar behandlar inte hennes bok om fascism,som jag inte läst. Den kan kanske vara värdefull? Jag lyssnade på avsnittet som mest handlade om hennes nya bok, som rätt mycket handlar om utrikespolitik.

Intervjuaren Fernando Arias nämnde på svenska att det kan vara svårt för USA att kritisera andra länders utrikespolitik. Han sa att USA har ju stött statskupper i Latinamerika, startat krig i Irak på felaktiga grunder och dödat misstänkta terrorister med drönare utan rättegång. Madeleine Albright sa att kriget i Irak (under GW Bush) var ett misstag, och sa att skillnaden med Trump är att han framställer USA som ett offer (att andra Nato-medlemmar betalar för litet, att USA ska behöva följa klimatavtalet).

Men han underlät att sakligt fråga Madeline Albright hur han ser på sitt eget deltagande i kritiserade och omdiskuterade händelser i USA:s utrikespolitik.

Fanns hinder för det egentligen?

USA:s förre utrikesminister Madeleine Albright
(1997-2001) är bland känd för sitt uttalande "En halv miljon döda irakiska barn - ett pris värt att betala" Hon var 1996 USA:s FN-ambassadör. Då hon intervjuades i programmet "60 Minutes" 12 maj 1996 om det embargo USA drev mot Irak, frågade journalisten och författaren Lesley Stahl:" Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Jag menar att det är fler barn än som dog i Hiroshima. Är det värt
priset?"

Albright svarade "Jag tycker att valet är mycket svårt, men priset - vi tycker att det är värt priset."

Hon kritiserade senare Stahl's inslag som ett bidrag till irakiskt propaganda och sa att hon fått en "laddad fråga".

Redan 6 månader före Albrights uttalande, informerade Sara Zaidi och Mary Smith från Center for Economic and Social Rights och Harvard School of Public Health i den mycket ansedda medicinska tidskriften Lancet att efter bara ett år av sanktioner så hade dödligheten hos barn under fem ökat tre gånger från 43 till 128 per tusen barn. Tidigare fanns det gott om billig mat i Irak. När mödrarna inte fick tillräckligt med mat till följd av sanktionerna, sinade bröstmjölken och spädbarn fick ofta sötat vatten eller te i brist på bröstmjölk och välling. Som en följd av 13 års (1990 - 2003) sanktioner och krig hade Irak störtats ner från "första till fjärde-världen status". Således var Irak redan före kriget 2003 ett svårt sargat land.

Scott Ritter, vapeninspektör i Irak, har i boken "Krig
mot Irak", angett att vapeninspektionerna 1991-98 gjorde att 90-95 % av Iraks kapacitet att tillverka kärnvapen eliminerades. Därmed skulle sanktionerna ha upphört, men USA drev på att de skulle fortsätta.

Madeleine Albright  medverkade mycket aktivt till Jugoslaviens splittring på dåliga grunder och till beslutet att låta NATO bomba Jugoslavien. Att Albright själv var flykting från nazismen betydde aldrig mer för henne än att hon 1998 kunde låta bomba den serbiska by där hennes familj kunnat gömma sig undan nazisterna.

Madeleine Albright är också känd för att förnekat att massmordet på hundratusentals människor i Ruanda var ett massmord tills bevisen var överväldigande.

Hon var pådrivande för Natos utvidgande österut. Trots invändningar från Pentagon och USA:s utrikesdepartement fick hon och hennes
meningsfränder sin vilja igenom. Nato närmade sig Rysslands gränser och USA började planera för att i de nya länderna installera anti-missilanläggningar.

Madeleine Albright är idag ordförande i National
Democratic Institute (NDI), en organisation delfinansierad av USA:s utrikesdepartement. NDI bildades av kongressen på 1980-talet, tillsammans med Republican Democratic Institute, som en del av National Endowment for Democracy (NED), vars uppgift är att "sprida demokrati" runt om i världen.
Historikern William Blum, kritisk till USA:s utrikespolitik, beskriver i sin bok Rogue State hur NED bildades efter att CIA:s fula operationer började avslöjas och kritiseras öppet. Då behövdes en ny form för att bevaka USA:s intressen utomlands.

NED stödjer politiska grupper i de länder USA vill
förändra med utbildning, material, teknik och så vidare. Självklart är det bara den fria marknaden som garanterar demokrati. Politiska krafter som
vill se fler utländska investeringar premieras.

NED har till och med en organisation för "fri
arbetskraft" som riktar in sig på att underminera progressiva fackföreningar i andra länder.

NED har också ärvt CIA:s särskilda talang för att
manipulera valprocesser, inte minst i Latinamerika.

2013 års Anna Lindh-pris gick till Madeleine Albright. Enligt hemsidan stödjer "Anna Lindhs Minnesfond kvinnor och unga människor som i Anna Lindhs anda har modet att bekämpa likgiltighet, fördomar, förtryck och orättvisor så att människor kan leva ett gott liv i en miljö där de mänskliga rättigheterna efterlevs." Man undrar...