Riksdagen tog två beslut om Nato den 22 mars 2023

2 april, Alliansfrihet.se

När riksdagen tog ställning i Natofrågan den 22 mars gjorde den det genom två åtskilda beslut. Uppdelningen berodde på att olika röstregler var tillämpliga. Vi går här igenom besluten i tur och ordning.

Beslut nr 1: Riksdagen godkänner Sveriges anslutning till Nordatlantiska fördraget

Genom ett första beslut godkände riksdagen Sveriges anslutning till Natofördraget.

För beslutet röstade 269 ledamöter. 37 ledamöter röstade nej. 43 ledamöter var frånvarande, varav 14 socialdemokrater. Det kan konstateras att mer än tre fjärdedelar av riksdagens samtliga ledamöter (de frånvarande inräknade) röstade för förslaget.

Detta var ett beslut som enligt den förra och nuvarande regeringens bedömning, liksom utrikesutskottets uppfattning, inte krävde en särskild beslutsordning. Det var alltså ett beslut som kunde tas med enkel majoritet. Ingen från de partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som sade nej till förslaget gjorde några invändningar i den frågan. Inga andra seriösa röster har heller gjort några invändningar.

Det framstår onekligen som något överraskande och främmande att ett "historiskt" och "ödesdigert" beslut som detta kan forceras igenom så lättvindigt som nu skedde. Mer än 200 år av egen utrikes- och säkerhetspolitik, som strategiskt utgjort en grund för våra möjligheter att bevara freden, desavouerades godtyckligt och utan grundliga strategiska överväganden. Ett experimentellt steg togs in i det okända, såsom den nu pågående anslutningsprocessen med eftertryck belyst och alltjämt illustrerar. En folkomröstning, som skulle ha möjliggjort analyser och debatter för ett genomtänkt och förankrat ställningstagande, kom inte i fråga.

Juridiskt sett fanns det inget som hindrade att riksdagen tog det beslut den tog med enkel majoritet. Det grundläggande skälet till det är att en anslutning till Nato formellt sett inte betar oss vårt självbestämmande. Sverige som medlem i Nato kvarstår formellt vid rätten att säga nej till militära insatser, krigsförklaringar, militära planer och prioriteringar, inordning under Natos kommandon, tillhandahållande av styrkebidrag, deltagande i "rapid forces", vapensatsningar, basstationeringar och allt annat vi vid ett medlemskap kommer att konfronteras med.

Ur grundlagens perspektiv är detta centralt. Regeringsformen lägger inte hinder i vägen för det svenska inträdet i Nato. Vi återkommer till den frågeställningen.

I verkligheten handlar det naturligtvis om något helt annat. Ty där handlar det om realiteterna och i vad mån statsledningen med stöd av en medborgerlig opinion kan förmås att hålla en kurs som vägleds av vad som är bäst för Sverige i varje läge. Förutsättningarna kunde onekligen ha varit bättre. Den förra och den nu sittande regeringens hållningar medför att det är lätt att befara det värsta. Härvidlag finns det emellertid mycket att göra för de som med fog har all anledning känna sig överkörda, de som vill stå upp för svenska intressen och de som dragit rationella slutsatser av den upplysande men inte upplyftande svenska anslutningsprocessen, som visar hur det kan komma att bli för en småstat som ger sig in i Nato.

För att återgå till det juridiska så är det centrala i denna del följande:

• Utgångspunkten enligt regeringsformen är att det är regeringen som träffar överenskommelser med andra stater och mellanfolkliga organisationer (även med Nato).
• I vissa fall krävs enligt grundlagen riksdagens godkännande.
• För vissa fall innehåller grundlagen sådana spärrar att en överenskommelse förutsätter grundlagsändring.
• Natofördraget måste enligt regeringsformen åtminstone ses som ett avtal "av större vikt", varför en anslutning kräver riksdagens godkännande. Annars kunde regeringen ha tagit beslutet utan godkännande. Riksdagen har godkänt avtalet.
• Men ett medlemskap i Nato innebär ingen "överlåtelse av beslutanderätt", eftersom besluten i det bestämmande organet Nordatlantiska rådet och andra av Natos instanser fattas genom konsensus, varför Sverige kan säga nej till att bli bundet.
• I propositionen slår regeringen bland annat fast det centrala: "Ett medlemskap i Nato medför alltså inte en förpliktelse vars fullgörande kräver ett insättande av väpnade styrkor. Det finns inte heller någon lag som bemyndigar regeringen att lämna stöd med svenska väpnade styrkor till andra länder som är utsatta för väpnat angrepp." Regeringen föreslår inte någon ändring av detta.
• Det återstår att pröva huruvida de kvalificerade regler som återfinns i § 7 och § 8 i kapitel 10 i regeringsformen slår till.
• Enligt § 7 gäller att beslutanderätt som direkt grundar sig på regeringsformen och som avser meddelande av föreskrifter, användningen av statens tillgångar, rättskipnings- eller förvaltningsuppgift eller ingående eller uppsägning av internationella överenskommelser eller förpliktelse kan i begränsad omfattning överlåtas till en mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller ska bli anslutet.
• Det bör först anmärkas att regeringsformen bygger på grundsatsen att konstitutionell kompetens kan överlåtas bara om det uttryckligen framgår av regeringsformens bestämmelser. Utgångspunkten är att rättskipning och förvaltning ska hanteras av svenska organ. För överlåtelse av sådana funktioner krävs grundlagsstöd i den mån en överlåtelse alls är tillåtlig.
• I § 7 talas det inledningsvis om överlåtelse av beslutanderätt som direkt grundar sig på regeringsformen.
• Bestämmelsen är inte tillämplig, eftersom det formellt sett inte är fråga om någon överlåtelse av beslutanderätt till Nato och i vart fall ej om någon beslutanderätt grundad på regeringsformen.
• Det centrala i bestämmelsen är att värna om beslutanderättens skyddsvärde ur suveränitetssynpunkt. Men den beslutanderätten påverkas inte formellt sett genom anslutningen till Nato. Sverige är bevarad vid sin suveränitet. En annan sak är om Sverige som medlem i Nato förmår att vidmakthålla och hävda suveräniteten, men det beror ytterst på egna svenska ställningstaganden, den egna politiska styrkan och förmågan att tillsammans med andra försvara en självständig linje.
• I bestämmelsen anges vidare att överlåtelse av beslutanderätt endast får ske i begränsad omfattning. Vad innebär det? Enligt förarbetena uttalade föredragande statsrådet "att stadgandet icke medger att exempelvis sådana befogenheter som att stifta lag, besluta om skatter och andra pålagor eller ingå överenskommelser med främmande makt överlåtes vare sig i sin helhet eller i en utsträckning, som på något sätt kan inverka på rikets självständighet i stort". Sådana överlåtelser sker emellertid inte genom anslutningen till Nato. En annan sak är att ett medlemskap de facto kommer att inverka på Sveriges självständighet. Om statsledningen inte förmår hålla emot och hävda en svensk linje, riskerar Sveriges självständighet att devalveras.
• Enligt § 7 får en överlåtelse av beslutanderätt som direkt grundar sig på grundlagen bara ske till "en mellanfolklig organisation för fredligt samarbete". Eftersom det inte sker någon sådan överlåtelser, blir denna kvalificering irrelevant.

• Sammanfattningsvis kan konstateras att formellt sett så innebär en anslutning till Nato ingen överlåtelse av beslutanderätt enligt § 7.
• Inte heller spärrarna i § 8 slår till. Där handlar det om överlåtelse av förvaltningsuppgifter som inte grundar sig direkt på grundlagen. Men eftersom Sverige formellt sett inte överlåter beslutanderätt till Nato blir bestämmelsen inte tillämplig. Skulle det emellertid av något skäl anses handla om sådan överlåtelse av förvaltningsuppgifter så kräver det beslut av riksdagen med enkel majoritet och, om förvaltningsuppgiften innefattar myndighetsutövning, ett riksdagsbeslut som omfattar minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter. En sådan majoritet står bakom de fattade besluten

Beslut nr 2: Riksdagen antar regeringens förslag till ändring i lagen om operativt militärt stöd.

Detta beslut var inte nödvändigt för att riksdagen skulle fatta Beslut nr 1 eller för att Sverige skulle leva upp till Natofördraget. Det handlade bara om på vilket sätt Sverige fattar beslut om att begära stöd enligt Natofördraget, det vill säga en helt intern fråga.

Enligt den redan gällande lagen om operativt militärt stöd har regeringen befogenhet att, om Sverige är i krig eller krigsfara, begära militärt stöd av medlem i EU eller Nato. Den nu beslutade lagändringen innebär bara att sådant stöd även kan begäras av organisationen Nato. Det är fråga om en teknikalitet.

Kompletteringen bottnar i att det visserligen är militärt stöd från de enskilda medlemsstaterna, som det egentligen handlar om, för det fall att någon av dem skulle vara villig att lämna oss militärt stöd. Nato har ju inte egna militära resurser. Men eftersom den som eventuellt skulle välja att lämna oss stöd skulle stå under Natobefäl behöver Nato som organisation nämnas för att få ihop pusslet.

I och med lagändringen kan förvaltningsuppgifter av regeringen överlåtas inte bara till medlem av EU eller Nato utan även till Nato som organisation. De förvaltningsuppgifter som avses är de som framgår av den svenska instruktionen för Försvarsmakten och IKFN-förordningen om att hindra kränkningar av svenskt territorium. En överlåtelse kan alltså med andra ord bli synnerligen långtgående.

Någon reglering i svensk lag av den maktutövning som Natoledda stödjande militära styrkor kan komma att utöva mot fientliga styrkor här i landet behövs enligt propositionen inte. Härvidlag får man lita på den humanitära rätten, men också på att det av "regeringens beslut om att begära stöd från Nato bör vidare följa i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar våld eller tvång får av Natoledda stödjande styrkor utövas."

Den här aktuella, av riksdagen beslutade lagändringen krävde kvalificerad majoritet, varför beslutspunkten behandlades separat. Sådan majoritet förelåg då beslutet togs.

Beslutet handlade om en delegering från riksdagen till regeringen av rätt att överlåta beslutanderätt till Nato som organisation i vissa fall. Detta ansågs vara en delegering i enlighet med 10 kap. 8 § regeringsformen. Eftersom delegeringen ansågs innefatta uppgifter som handlade om myndighetsutövning krävdes kvalificerad majoritet, det vill säga att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter röstade för.

Vi har tidigare på sajten framfört åsikten att besluten under såväl denna punkt 2 som under punkt 1 skulle kräva sådan kvalificerad majoritet. Vi såg det som en helhet, som ett "paket". Så har emellertid inte beslutsfattandet lagts upp. Genom detta inlägg torde vi ha tydliggjort att beslut enligt punkt 1 krävde enkel majoritet och beslut enligt denna punkt 2 krävde kvalificerad majoritet.

Enligt propositionen handlar inte delegeringen om att bemyndiga regeringen att överlåta uppgifter som direkt grundar sig på regeringsformen. Resonemanget innebär att när Försvarsmakten möter ett väpnat angrepp mot Sverige så är det en förvaltningsuppgift och inte en uppgift som grundar sig på regeringsformen. Det är en uppgift som därmed kan överlåtas till en annan stat eller mellanfolklig organisation.

Om det är till någon tröst så anges det i propositionen:

"I enlighet med regeringens bedömning i fråga om lagen om operativt militärt stöd utgör utövandet av militära maktbefogenheter i försvaret av Sverige mot väpnade angrepp och mot territoriella kränkningar sådana uppgifter som på ett ingripande sätt påverkar svenska – allmänna och enskilda – intressen, och bör ur suveränitetssynpunkt därför i princip förbehållas svenska organ. Att tillåta att stödjande utländsk militär på svenskt territorium går i strid mot invaderande fiendesoldater eller använder vapenmakt för att hindra kränkningar av svenskt territorium bör anses vara en sådan överlåtelse som ska beslutas av riksdagen i den ordning som anges i 10 kap. 8 § andra stycket regeringsformen."

Men delegeringen till regeringen går ju mycket långt. Slutsatsen blir att det finns inte så mycket av juridiskt värde att hålla i handen i dessa sammanhang och oroliga tider. Kvar står uppgiften att formera och samla bredast möjliga opinion för att i varje läge försöka hävda vad som är bäst för Sverige.

Sverige görs till bombmål

Att de nya regementena i Falun och Sollefteå skapas för att transitera Nato-trupper borde uppröra den allmänna opinionen, menar Ulf Bjerén.

Det sägs nu öppet i försvarspropositionen att uppgiften för de föreslagna nya regementena i Falun och Sollefteå inte ska vara att försvara Sverige. Uppgiften blir att skydda transiteringar av USA:s och Natos krigsmaterial och trupp från Norge mot öster.

Förutsättningen för detta är värdlandsavtalet mellan Sverige och Nato.

Sverige ska inte längre bara vara en del av det ständigt pågående propagandakriget mot Ryssland. Sveriges krigsmakt ska nu också direkt bli en del av USA/Natos krigsmaskin och dess krigsförberedelser.

Detta borde vara upprörande för den allmänna opinionen. Det är nämligen ett effektivt sätt att göra Sverige till bombmål för det land (läs Ryssland) som USA/Nato planerar att angripa.

Ulf Bjerén

Forskaren Frida Stranne i USA skriver i Aftonbladet

Dubbelmoralen om krig får mig att tappa andan - Svenska medier och politiker agerar megafoner åt de amerikanska hökarna.

Redan någon vecka in i Rysslands invasion av Ukraina tappar jag andan av bevakningen.

Jag sitter i Washington DC; tittar, läser och lyssnar. Svenska medier och politiker tycks ha blivit megafoner åt de mest inflytelserika amerikanska hökarna, de som gnuggar händerna allt hårdare i takt med att världsbilden i Europa och Sverige undergivet smalnar in och får konfliktdynamiken att se enkel ut. Det tjänar den amerikanska militarismen väl och är precis det de alltid har velat.

De som gärna ser att konflikten fortsätter tills man får det regimbyte på plats i Moskva som Biden råkade erkänna att han vill se, men som han officiellt (givetvis) fick ta tillbaka. De som sedan kalla krigets slut har drivit en konfrontativ linje mot omvärlden och på olika sätt undergrävt folkrätten. De kompromisslösa. De som kontinuerligt utnyttjat Rysslands svaghet efter murens fall utan att tillmötesgå Moskvas krav på olika säkerhetsgarantier - något de själva med självklarhet hade krävt i samma läge.

Det är deras bild av världen som nu utgör den övergripande berättelsen och får stå i det närmaste oemotsagd. Svenska experter och analytiker återberättar deras version utan att någon behöver svara på frågor om vad som mer kunde ha gjorts för att förhindra Putins vettvilliga invasion, vilka olika intressen som driver på konflikten i Ukraina eller hur internationella rättsprinciper har underminerats sedan kalla krigets slut och gett auktoritära ledare argument att göra lite som de vill.

Jag söker efter analyser som kan hjälpa människor att förstå komplexiteten i det internationella systemet och vad som krävs för att vi ska skapa en bättre stabilitet, inte spä på konflikter så att de aldrig kan ta slut. Det enda jag hittar är ensidiga argument som inte förmår problematisera vansinnets ursprung men framför allt inte söker efter hållbara vägar ut.

Jag hör och ser lovvärda engagemang för människor i Ukraina och känner att det nog är dubbelmoralen vi visar prov på som skakar om mig mest. De dubbla standarder vi har för hur vi ser på krigsförbrytelser och militära handlingar i olika krig. Hur vi vill förstå och förklara ett krig som nödvändigt för att skydda någons upplevda hot (läs USA) men utan nyanser villkorslöst beskriva den andres som ren aggression (läs Ryssland). Jag förbluffas över att vi inte ens verkar tro att omvärlden ser och förstår denna dubbelmoral och att vi inte ser hur den också gjort oss mer osäkra.

SÅDANT SOM KALLAS KRIGSBROTT I ALLA KRIG UTOM DE AMERIKANSKA. DÅ HETER DET "INDIREKTA SKADOR".

Rysslands krig mot Ukraina är vettvilligt och fruktansvärt. Precis som alla krig leder det oss rätt in i ett nytt mörker och förlamar oss som mänsklighet. Men om vi vill skapa en mer stabil värld och minska konfliktytorna måste vi både zooma ut och se hela bilden och ta oss en djup titt i spegeln. Då kommer vi upptäcka hur världens aktörer är sammanflätade i en väv där de agerar och reagerar på varandras handlingar. I den är vi inte fria från skuld utan en del av problemet. Om vi inte ser det, vinner vi inget krig och i synnerhet ingen fred.

Jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt att studera USA:s krig runt om i världen. Suttit i arkiv och grävt fram dokument som intygar krigsbrott efter krigsbrott. Intervjuat policyrådgivare som försvarar dem. Pratat med veteraner som ifrågasätter de krig de varit en del av liksom de ideal de blivit ombedda att strida för.

Jag har läst och hört om hur amerikanska soldater våldtagit kvinnor och torterat krigsfångar, hur förbjudna vapen använts i krig långt borta, hur man ödelagt sjukhus, kulturskatter och infrastruktur liksom hur man har "råkat" slå till mot bröllop och begravningar. Sådant som kallas krigsbrott i alla krig utom de amerikanska. Då heter det "indirekta skador".

Jag har aldrig kunnat reda ut på vilket sätt dessa krig skulle kunna vara mer moraliska än andra. Hur vi någonsin har kunnat försvara dem och tro att just dessa utövats i kampen för något bättre och "renare" Eller hur vi motiverar vilket pris våra mål är värda. Vi gömmer oss i godhet och säger oss strida för demokrati samtidigt som forskning entydigt visar att demokrati inte låter sig bombas fram utan bara lämnar kaos och instabilitet efter sig.

För att inte tala om hur det skapat fler fiender och undergrävt de rättsprinciper vi sagt oss vilja försvara. Våld föder våld som föder våld - och dubbelmoral lämnar djupa avtryck i systemet.

USA fällde en bomb i minuten de första 30 dagarna av Gulfkriget 1990. Under tio år därefter lade man sanktioner mot Irak som orsakade hundratusentals irakiska barns död, något dåvarande utrikesminister Madeleine Albright menade var ett högt men nödvändigt pris.

För vad? För att man några år senare - 2003 - skulle kunna invadera Irak och bomba landet sönder och samman. Detta utan att Irak hade med terrorattackerna mot USA 2001 att göra. I förebyggande syfte sa Bush - ifall Irak någon gång i framtiden skulle kunna bli ett hot. Vad var det om inte barbari? Vad var det om inte ett påhittat hot för att försöka erhålla mer makt? Men vilka sanktioner lades mot Washington?

I stället för grundliga diskussioner om hur saker hänger ihop och hur vi ska komma ut ur krigens vansinne upprepar sig förenklingarna dag efter dag. Samma typ av experter säger i princip samma saker om än på lite olika sätt. Journalistiska principer sätts helt ur spel. Obekräftade uppgifter om olika krigshandlingar duggar i stället tätt.

NÄR BÖRJADE VI TRO ATT SANNINGEN I ETT KRIG ÄR ENKEL?

Ingen inväntar - som brukligt - utredningar kring luddiga informationer om vad som inträffat på en viss plats - eller om vem som gör vad, vilka krafter som kan vara i rörelse i Ukraina eller vilka intressen som driver på från olika håll. Bilderna vi får är svartvita. Alla vet svaren på allt - bara genom att följa Twitter?

Till och med om källan är en rysk nationalist och antidemokrat publiceras det omedelbart och blir snabbt till en sanning. Saklighet får ge vika för känslomässiga skildringar på ett sätt som vore otänkbart i alla andra krig.

I takt med att kriget fortlöper smyger sig insikten in under huden på mig att alla försök att förstå olika aspekter av kriget, eller vad man hade kunnat göra för att förhindra det, inte bara tystas utan beskrivs som att man skulle gå i Putins ledband. Hur hamnade vi här? När började vi uppfatta kritiska röster som ett problem? När började vi tro att sanningen i ett krig är enkel?

Jag skäms inför alla människor som erfarit vår (västs) militära aggression genom decennier bakåt. De som lever med följdverkningarna av västs krig och som kämpat för att få oss att förstå hur deras verklighet ser ut och hur vi har övergivit våra ideal gång på gång och bidragit till våldspiraler utan slut. De som nu häpet också inser att de haft helt rätt i att vi värderar olika liv och militära "insatser" väldigt olika beroende på vem som begår dem och hur vi väljer bort viktiga delar i den övergripande bilden.

SNARARE GÖR VI ALLT VI KAN FÖR ATT SKJUTA INSIKTEN OM VÅR EGEN SKULD SÅ LÅNGT IFRÅN OSS SOM DET GÅR.

Lite av förstörelsen i Jemen.

Som att Bidenadministrationen just nu köpslår med jeminitiska liv när han - i utbyte mot att Saudiarabien ska sälja mer och billigare olja till USA - ger saudierna tillgång till nya vapen som de ska använda i Jemen där redan 400 000 människor dött - i ett krig som Washington dessutom kunnat stoppa i går.

Den enda slutsatsen jag kan dra efter alla år av forskning kring den internationella konfliktdynamiken och USA:s roll i denna är att vi helt enkelt inte vill förstå hur vi är sammanlänkade genom våra egna handlingar i en logik som påminner om en dödsdans. Snarare gör vi allt vi kan för att skjuta insikten om vår egen skuld så långt ifrån oss som det går. Vi lägger den i stället gärna bekvämt i knät på någon annan. Ondska och godhet tillåts bli rena och tydliga gränser mellan dom och oss. Ondskan finns alltid hos den andre. Det är möjligen begripligt i all sin bekvämlighet - men inte desto mindre förrädiskt.

Frida Stranne är forskare med inriktning på amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik och kommer i höst ut med boken "Illusionen om den amerikanska freden" tillsammans med Trita Parsi (Ordfront).

ESSÄ ÖVER KRIGETS DÅRSKAP

Efter krigsutbrottet i februari 2022 berättade Ukrainas president Zelensky för CNN, att han till slut hade frågat Västs ledare rakt på sak: När får vi egentligen komma med i Nato? Om ett år? Om tre år? Först om fem år? Ukraina blev inbjudet redan 2008, och så sent som i december 2021 sade Joe Biden uttryckligen att frågan ligger i ukrainarnas egna händer. Men det svar Zelensky nu fick var minst sagt förbryllande: Ukraina kommer aldrig att bli medlem av Nato - även om dörren "officiellt" ännu står öppen.

En rejäl kovändning alltså, som tövar en förklaring. Hade Nato till slut backat för Rysslands "röda linje" men valt att mörka saken? Och i så fall varför? Zelensky vann ju en jordskredsseger i presidentvalet 2019, just på löftet att sluta fred med Ryssland. Natoklubben tar inte heller in länder som befinner sig i väpnad konflikt. Så återigen varför? Zelensky borde rimligen fått veta vad han gav sig in på när han uppmuntrades att så kompromisslöst stå emot Rysslands krav på neutralitet. Putin har protesterat år efter år mot att Nato krupit allt tätare inpå Rysslands gränser, och när Ukraina och Georgien bjöds in 2008 uttryckte hela Rysslands maktelit, från höger till vänster, att detta var den rödaste av linjer.

Ändå har Nato konsekvent fortsatt att rusta och utbilda Ukrainas armé till Europas enskilt starkaste, efterRyssland. Och trots Putins upprepade protester har Natos inbjudan obekymrat stått fast. Ja, så sent som i juni 2021 ledde USA och Ukraina militärövningen "Sea breeze" i Svarta havet, tillsammans med inte mindre än trettio andra nationer - däribland Sverige. Det uttalade syftet var att ytterligare integrera den ukrainska armén med Nato. Kort därefter deklarerade Zelensky att Ukraina nu stod redo att återta Krim. Så stärkta av den militära uppbackningen från Väst, återupptog Ukraina beskjutningen av Donbas på hösten samma år.

Först då kontrade Ryssland med stora militärövningar tätt inpå Ukrainas gräns, för att sedan bli kvar där. Syftet var, enligt Rysslands utrikesminister Lavrov, att tvinga Väst till förhandlingsbordet för att diskutera ömsesidig säkerhet. Man kom med diverse utspel. Bland annat krävde man att Ukraina skulle respektera Minskavtalet från 2015, men frågan om Nato stod som vanligt högst på dagordningen. Väst avvisade dock alla förhandlingsinviter, så den 17:e december 2021 gjorde Ryssland ett sista utspel, och sände över ett avtalsförslag mellan USA och Ryssland om att stoppa all ytterligare utvidgning av Nato. Enligt Jeffrey Sachs; professor vid Colombia University, Världsbanksekonom och rådgivare inom FN med god inblick i den internationella storpolitiken, gjorde USA då klart att inga förhandlingar var aktuella, och att Ryssland inte hade med Natos utvidgning att göra.  

Eftersom Ryssland ansåg att Ukrainas allt tätare relation med Nato, väl passerat den röda linje man proklamerat ända sedan 2008, ökade nu risken för en eskalering dramatiskt. Veckan innan Ryssland gick till attack, intensifierade Ukraina dessutom beskjutningen av Donbas med det tiodubbla. Detta enligt Jaques Baud; schweizisk före detta militäranalytiker för Nato och FN. Nyligen framkom det också i New York Times att CIA och MI6 byggt upp inte mindre än tolv spionbaser längs Ukrainas gräns mot Ryssland, ända sedan 2014. Ändå beskrivs Rysslands attack som totalt oprovocerad. Då hade konflikten redan pågått i åtta år, med närmare 14 000 döda och mer än 720 000 flyktingar över den ryska gränsen, enligt FN.

FREDSINITIATIV

Fredsförhandlingar kom snabbt igång, dels tack vare Israels dåvarande premiärminister Naftali Bennet och Turkiet - men också därför att Ryssland gjorde ett oväntat drag. Ukrainsk militär trodde de skulle möta den ryska armén vid landets östra gräns, och var taggade till tänderna. Men trots att Ryssland inte använde mer än 190 000 soldater, låtsades man invadera landet (en fullskalig invasion skulle sannolikt ha krävt det tiodubbla), och omringade istället Kiev för att pressa Zelensky till förhandlingar - ett drag som lyckades. Så man gjorde halt i väntan på resultatet av fredsförhandlingarna. Våra västliga medier målade då istället upp en bild av den ryska armén som dåligt rustad och organiserad, för att inte säga totalt inkompetent. Man byggde medvetet upp narrativet att Ukraina snart skulle slå tillbaka "invasionen" och vinna kriget. 

Fredsinitiativet pratades det mer tyst om. Men enligt tidiga uppgifter i ukrainsk press var Ryssland redo att dra tillbaks sina positioner till vad som gällde före den 24:e februari 2022, om Ukraina valde att respektera Minskavtalet och förklara sig neutralt. Istället skulle landet få sin säkerhet garanterad av utvalda länder, och förhandlingarna verkade framgångsrika. Allt har senare bekräftats, dels av Bennet själv som tidigt åkte till Moskva för att medla i konflikten, dels av Fiona Hill; brittisk-amerikansk expert på utrikespolitiska frågor. Alla initiativ var enligt Bennet noga koordinerade med USA, Frankrike och Tyskland, och man var snubblande nära en överenskommelse mindre än två månader in i kriget. Då åkte Boris Johnson i all hast ner till Kiev och lyckades övertala Zelensky att avbryta alla fredsförhandlingar, med löftet att Väst skulle stå upp för Ukraina och hjälpa dem att vinna tillbaks hela sitt territorium - inklusive Krim. Där och då miste parterna sin sista chans att nå en överenskommelse och få ett snabbt slut på konflikten - innan den eskalerat till vad som alltmer liknar upprinnelsen till ett tredje världskrig.

USA:s ROLL

Dåvarande ledaren för USA-kongressens underrättelseutskott; demokraten Adam Schiff, gav redan i januari 2021 - mer än ett år innan kriget bröt ut - sin syn på USA:s intressen i den kommande konflikten: "Vi förser Ukraina med vapen för att bekämpa Ryssland där, så vi slipper slåss mot dem här hemma". Eller som den republikanske senatorn Lindsey Graham flera gånger uttryckt saken: "Så länge vi förser Ukraina med alla vapen de behöver, kommer de att slåss till siste man." Redan på sitt besök i Ukraina 2017, uppmanade han den ukrainska armén att ignorera Minskavtalet och fortsätta beskjutningen av Donbas.

Ukraina har med andra ord utsetts till USA:s egen proxyarmé, och landet fick 2022 mer vapen av USA än vad som motsvarar kostnaden för hela Vietnamkriget. Men det primära syftet för USA har inte varit att Ukraina till varje pris måste vinna kriget. Enligt USA:s dåvarande försvarsminister; Lloyd Austin, handlar det främst om att försvaga Ryssland ekonomiskt och militärt. Motivet är alltså geopolitiskt, och omsorgen om Ukrainas folk väger lätt för den neokonservativa klick inom USA:s maktelit som pushat för det här kriget. Men för att bättre förstå USA:s motiv behövs en historisk tillbakablick.

KRIM

Genom annekteringen av sydöstra Ukraina har Ryssland nu fått markförbindelse till sin geostrategiskt viktiga marinbas på Krim - en utpost man avser att behålla till varje pris. Halvön återtogs - helt utan blodspillan - som ett direkt svar på statskuppen i Kiev 2014, eftersom Putin befarade att marinbasen annars skulle falla i Natos händer, och i praktiken bli ytterligare en av de tjugosju amerikanska militärbaser som redan omgärdar Ryssland. Ukrainska politiker ville nämligen säga upp det 40-åriga hyresavtal som Ryssland hade för basen.

Krim kom av oklara skäl att hamna under ukrainsk förvaltning så sent som 1954, när Nikita Chrustjov (själv ukrainare) tog över efter Stalin. Återbördandet av Krim 2014 var populärt i Ryssland, och stöddes av såväl glasnosts nestor Michail Gorbatjov som av oppositionsledaren Aleksej Navalny. Det ger en liten hint om hur ryssar i allmänhet betraktar denna pärla i Svarta havet. Konflikten i Ukraina har historiska rötter, och när gränserna till den federala delstaten drogs efter andra världskriget, ansåg Moskva att det var en fördel om även traditionellt ryska områden kom att tillhöra Ukraina. På så vis fick man större inflytande över makten i Kiev. Ukrainas nationalhjälte; Stephan Bandera, stred nämligen på Hitlers sida under världskriget och var bland annat ansvarig för den etniska rensningen av hundratusentals judar och polacker.

Det var med andra ord ingen enkel ekvation för Sovjet att sy ihop de mellanfolkliga såren efter Stalins härjningar både före, under och efter andra världskriget. En period som innefattade såväl svältkatastrofen 1932-1933, som tvångskollektiviseringen av det ukrainska jordbruket - med deportering till Sibirien för dem som motsatte sig. Men även tvångsförflyttning av närmare 200 000 Krimtatarer, till främst Uzbekistan, som likt Bandera hade kollaborerat med nazisterna. Hursomhelst har Krim i princip stått under Moskvas överhöghet ända sedan 1780-talet. Faktum är att Krims parlament i Januari 1991 röstade för autonomi gentemot Kiev, samt för att behålla banden med Moskva. Beslutet ogiltigförklarades dock av Kiev, när Ukraina ett halvår senare beslöt att lämna den sovjetiska federationen.

MAIDAN

Väst gav 1990 ett, förvisso muntligt men högst unisont, löfte till Gorbatjov om att inte expandera Nato "en tum österut." Löftet gavs som tack för att han lät Östtyskland uppgå i Nato vid Tysklands enande - men också som en försäkran, eftersom Gorbatjov ensidigt lagt ner hela Warszawapakten. Ändå gick det inte många år förrän Bill Clinton bröt mot löftet, och i takt med att alltfler forna öststater gick med i EU, kom Natomedlemskap efterhand att vävas in redan i ansökningsprocessen till unionen.

Formuleringar om konvergens till en gemensam utrikes- säkerhets- och försvarspolitik fanns med i förtexten även till Ukrainas EU-ansökan 2013 - något som Putin alltså starkt motsatte sig. Däremot hade han inga större invändningar mot att Ukraina närmade sig EU, i alla fall inte så länge det frihandelsavtal som redan fanns mellan Ryssland och Ukraina förblev intakt. Ukrainas dåvarande president; Victor Janukovitj, ville också behålla avtalet, eftersom gränshandeln länderna emellan var så omfattande. Detta avfärdades dock kategoriskt av EU. Hela processen kom därför att utvecklas till en dragkamp mellan Ryssland och EU om Ukrainas gunst, och till sist gav Putin ett välsockrat bud om billig gas, som Janukovitj inte kunde motstå. Därmed bröt EU-förhandlingarna samman.

De långlivade massprotester som sedan utlöstes, främst vid Maidantorget i Kiev - livligt påhejade av den orangea revolutionens apologeter från NED; National Endowent for Democracy (en utlöpare till CIA med "regimförändring" på agendan och mångmiljardkonton till sitt förfogande) - utmynnade efter ett par månader i blodbad. Men skjutandet orsakades inte i första hand av regeringens säkerhetsstyrkor, utan visade sig främst komma från okända krypskyttar på taken till kringliggande byggnader. Så småningom stod det klart att CIA - med hjälp av ultranationalister från Banderarörelsen - lyckats genomföra en väpnad statskupp mot den demokratiskt valde Janukovitj, som hals över huvud tvingades fly till Ryssland, trots att han gått med på att tidigarelägga valet till senare samma år, för att låta folket säga sitt.

Vad som såg ut som en folkets revolution för demokrati och västerländsk frihet, var alltså i själva verket ett av USA:s klassiska regimskiften. Det styrktes bland annat av ett avlyssnat telefonsamtal mellan USA:s särskilda sändebud Victoria Nuland och USA:s dåvarande ambassadör i Kiev, som redan veckor i förväg diskuterade bland annat vilka som skulle ta över efter kuppen. Samtalet förnekades inte av USA:s regering, och Nuland tvingades till och med be om ursäkt för sitt nedlåtande språkbruk gentemot EU, som kördes över då de ännu siktade på fortsatta förhandlingar. Men händelserna kring Maidan finns dokumenterade i både filmer och böcker, samt en 64-sidig vetenskaplig rapport av fil.dr Ivan Katchanovski vid universitetet i Ottawa; The 'Snipers' Massacre, som bygger på mer än 1500 videofilmer, TV-inslag, intervjuer etcetera, och vars slutsatser aldrig har vederlagts. Även om USA över tid har genomfört åtskilliga regimskiften världen runt, så har det aldrig förr skett så tätt inpå Rysslands intressesfär.

Före 2014 fanns ingen egentlig opinion för Natomedlemskap i Ukraina. Särskilt inte i den östra delen av landet, där handels- och arbetskraftsutbytet länderna emellan var omfattande. Men när Putin bara fyra dagar efter kuppen annekterade Krim, polariserades klimatet, och alltfler ukrainare kom nu att betrakta Nato som svaret på deras förhoppningar om ett närmande till EU och Väst. På Krim och i stora delar av Donbas gick känslorna åt andra hållet, och när den nya regimen i Kiev införde språkreformer som förbjöd ryska som offentligt språk, valde Donetsk och Luhansk att utropa sig autonoma gentemot Kiev. Det här tolererades inte av den nya regimen, som istället satte in armén att kväsa upproret. Men eftersom Donbasregionen hade egna förband som, tillsammans med frivilliga från den ryska armén, försvarade sig mot den nya regimens styrkor, var kriget nu ett faktum. Minskavtalen som upprättades 2014 och 2015 med stöd av Frankrike och Tyskland, gav visserligen Donbasregionen viss autonomi, men något eldupphör efterlevdes aldrig av Ukrainas regering - som inte heller skrev under dessa avtal.

WOLFOWITZDOKTRINEN

Nato har numera inkorporerat en rad länder nära Ryssland. Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Rumänien, Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Albanien, Kroatien och Montenegro blev alla anslutna. Länder som, tillsammans med Norge, Danmark och Turkiet - samt nu även Finland och Sverige - bildar en kompakt mur av Natoländer mot Rysslands västra flank. I och med att Ukraina och Georgien inviterades 2008, skulle Nato i så fall komma att omgärda nästan hela Svarta havet, och vidare in i Kaukasus. Lägg därtill att George W Bush redan sagt upp ABM-fördraget (ett nedrustningsavtal som reglerade USA:s och Rysslands missilförsvar), sam installerat ramper för långdistansrobotar i Polen och Rumänien, med argumentet att man ville "skydda sig mot angrepp från Iran". Ändå har vi så svårt att förstå varför ryssar betraktar Natos utvidgning som ett hot.

Både Tyskland och Frankrike reserverade sig faktiskt mot beslutet att bjuda in Ukraina och Georgien, eftersom man visste mycket väl att detta skulle provocera Ryssland. Det var istället Bushadministrationen som drev förslaget, i enlighet med den så kallade Wolfowitzdoktrinen från 1991; En neokonservativ doktrin från Pentagon, som förespråkar att USA med alla medel skall förhindra andra maktcentra i världen från att växa sig alltför starka, vare sig ekonomiskt eller militärt. När det gäller förhållandet till Ryssland följer man bokstavligen USA:s före detta utrikespolitiske rådgivare; Zbigniew Brzezinski och hans idéer i boken "The Grand Chessboard" från 1997; Att USA, genom att aktivt få kontroll över Ukraina och Krim, kan övertrumfa Rysslands militära överlägsenhet i Svarta havet och för evigt stänga in Ryssland på den eurasiska landmassan, försvagat av konflikter mellan de slaviska folken.

Man vill gärna tro att USA:s förhållande till Ryssland främst handlar om vikten av militär överlägsenhet, och att man "i den fria världens namn" gör allt för att hålla auktoritära regimer i schack. Men som Noam Chomsky visat i bok efter bok, är USA i själva verket den värsta skurkstaten av alla, särskilt när det gäller kontrollen över och profiten på råvaruhandeln i världen. Inte minst i Sydamerika, som USA alltid betraktat som sin egen bakgård. Men det är också därför USA intervenerat så mycket i arabvärlden - eftersom oljan alltid varit det viktigaste smörjmedlet för världshandeln. När dammet lagt sig och USA bombat Irak "tillbaka till medeltiden" (som innan dess var Mellanösterns modernaste land), visade det sig mycket riktigt att uppemot 75% av landets oljeinkomster fortsättningsvis kom att hamna i de amerikanska oljebolagens fickor. Detsamma gällde för bland annat Libyen. När man betänker att världens kvarvarande naturresurser i stor utsträckning finns i Ryssland, förstår man också varför USA är så mån om att få bort Putin.

NORDSTREAM

Wolfowitzdoktrinen lyser också igenom i den prisbelönte grävande journalisten Seymour Hershs 22-sidiga artikel på Substack förra året; Att det var USA som sprängde Nord Stream, och nu profiterar på att sälja LNG-gas till Europa för det tredubbla priset, samtidigt som man hindrar Tyskland från att - i egenskap av EU:s främsta industrination - hota USA:s position på världsmarknaden med hjälp av billig rysk gas. Hersh är en gammal räv i Washington, prisbelönt för bland annat avslöjandet om Abu Graib-fängelset i Irak, och massakern i Song My under Vietnamkriget. Han är känd för sina tillförlitliga källor djupt i den amerikanska administrationen, och i artikeln ger han en detaljerad redogörelse över hela operationen.

Enligt Hersh togs initiativet av Biden själv, redan hösten 2021, och sprängladdningarna apterades när USA blev kvar efter Natoövningen Baltop i Östersjön, i juni 2022. Norge skulle sedan ha detonerat dem via flyg, men enligt nyare uppgifter backade norrmännen ur. Sveriges roll begränsade sig i bästa fall till att låna ut sitt territorialvatten och begrava historien så gott det går. Att Sveriges regering inte skulle varit införstådd är osannolikt, särskilt med tanke på DN:s tidiga uppgifter att den svenska marinen kretsat kring precis de två koordinater där laddningarna apterades, bara ett par dagar innan gasledningarna sprängdes. Marinens rörelser bekräftades av ansvarig Marinkårsofficer, som samtidigt förklarade att deras ärende därute var hemligstämplat. Förhoppningsvis var uppgiften bara att kontrollera de sonorbojar, som sedan via flyg alltså skall ha utlöst detonationerna.

Misstankarna i västliga medier riktades istället mot Ryssland, trots att de saknar varje rimligt motiv för dådet. Putin må hata Väst, men han är knappast galen. Att han frivilligt skulle hjälpa USA att sabotera Rysslands egen infrastruktur, och därmed mista sitt bästa påtryckningsmedel för att få EU att lätta på sanktionerna, strider mot all logik. USA däremot har länge påtalat sitt missnöje med Nord Stream. De har sanktionerat och hotat involverade företag, ja, till och med öppet hotat sätta stopp för hela projektet. Tystnaden efter Seymour Hersh's artikel har varit öronbedövande i svenska medier. Den tid då Wikileaks publicerade läckta uppgifter, som etablerade medier gladeligen förde vidare, är idag som bortblåst.

Även i USA tegs Seymour Hersh's artikel ihjäl av Mainstream. Men USA:s alternativa nyhetsutbud är idag så brett att artikeln ändå fick stor spridning, bland annat på den vänsterinriktade TV-kanalen Democracy Now. Joe Biden såg sig därför nödgad att "läcka" en slarvigt uppdiktad historia om en pro-ukrainsk grupp, som via en hyrd yacht från Tyskland skulle ha utfört dådet. Historien saknar all verklighetsförankring, eftersom sprängningarna skedde på åttio meters djup och krävde dekompressionskammare, samt enorma mängder sprängmedel som fungerar under vatten. Med andra ord en avancerad militäroperation som omöjligen kan ha genomförts från en vanlig yacht. Det blir snudd på komiskt när SVT/SR först var tysta som muren kring

Hersh's detaljerade och väl underbyggda artikel, för att bara några veckor senare ge den vaga historien om en segelbåt med ukrainare fullt mediapåslag. Det visar hur undergiven svensk mediebevakning blivit för den här typen av påverkan, sedan Sverige ansökte om fullt medlemskap i Natoklubben.

Även Ryssland har doktriner om imperialistisk dominans. Det lär till och med finnas litteratur på Moskvas militärakademi som förordar att man i framtiden vill dominera hela Västeuropa. Ryssland betraktar sig som en av storspelarna i en multipolär värld och landet är, som vi vet, mer repressivt och auktoritärt än USA - särskilt när det handlar om att fängsla oppositionen och undanröja obekväma journalister. Men Rysslands imperialistiska ambitioner bleknar ändå vid sidan av USA:s anspråk på världsherravälde, med dollarn som världshandelsvaluta, mer än åttahundra militärbaser världen runt, samt en institutionell dominans över alltifrån IMF och Världsbanken till FN. Frågan är bara hur länge USA:s unika dominans kan upprätthållas. De extrema sanktioner som Ryssland utsatts för, har inte fungerat. Tvärtom knuffas landet allt närmare Kina, och de länder som genom BRICS-samarbetet eftersträvar just att kringgå dollarn som världshandelsvaluta. Det råder inga tvivel om att USA:s särställning på världsmarknaden hotas av BRICS-ländernas ambitioner. Samarbetet kan mycket väl komma att rita om hela den geopolitiska världskartan på sikt.

VEM VINNER?

Ukraina har onekligen bjudit "jätten Goliat" ett motstånd som många experter inte ens trodde var möjligt. Men utan Västs allt större vapenleveranser, hade landet utan tvivel varit chanslöst. Ryssland är tillbaka som stormakt, med en hypermodern krigsindustri och en folkarmé som omfattar närmare 25 miljoner invånare. De lider ingen brist vare sig på vapen eller ammunition, och har ända sedan hösten 2022 etablerat ett järngrepp om de etniskt ryska områdena i östra Ukraina, områden som Ukraina aldrig lär få tillbaka, inte heller med Västs hjälp. Istället har Ryssland nu, efter Ukrainas sommaroffensiv förra året, återtagit initiativet och riktar in sig på att sakta men säkert mala ned vad  som finns kvar av Ukrainas armé. Deras förluster har hela tiden varit mycket större än vad man sagt i media. En hemligstämplad CIA-rapport som läckte ut förra året, visar att det gått sju Ukrainska soldater för varje dödad ryss.

Putin försvinner en dag, det gör vi alla! Men Ryssland ligger där det ligger, och vi som trodde att det här skulle bli slutet för Putin, hade uppenbarligen fel. Vi glömde att människor i tider av krig och oro alltid samlas kring sina ledare. Och på samma sätt som våra medier kablar ut sitt Västorienterade narrativ av konflikten, har en stor majoritet av Rysslands befolkning istället övertygats om att USA/Nato medvetet  provocerade fram det här kriget, och nu utgör ett existentiellt hot mot den ryska nationen. Putin är, som vi alla vet, ingen duva. Något som bland annat undanröjandet av Wagnergruppens ledare Prigozhin tydligt illustrerade. Men hur auktoritär och odemokratisk Putin än är, så tillhör han inte de extremare krafterna i Kreml. Tvärtom. Och trots en tystad demokratisk opposition - oklart hur stor - går Putins popularitet inte att ta miste på. Han kommer sannolikt att gå till historien som en av Rysslands stora ledare, oavsett hur kriget en gång slutar.

Väst är ute efter Putins skalp, och vill åter forma Ryssland till den lydiga undersåte man var under 1990- talet. De neokonservativa krafterna i Pentagon trodde uppenbarligen att man genom att provocera fram det här kriget, skulle lyckas. Istället ser Väst i nuläget ut att gå mot ett svidande nederlag. Borta är Victoria Nuland, de neokonservativas omslagsflicka, som så länge utgjort navet för utformningen av USA:s ukrainapolitik. Hon avgick högst oväntat den 5:e mars, bara dagar efter uttalandet att hon hade en "elak överraskning" för Putin. Efter terrorattacken i Moskva, precis på tioårsdagen av statskuppen i Kiev, gick sekreteraren för Ukrainas säkerhetsråd; Alexei Danilov, ut i ukrainsk TV och sade: "Har ni roligt i Moskva idag? Säkert väldigt roligt. Vi borde komma och hälsa på er lite oftare." Han blev genast omplacerad av Zelensky, och USA bedyrade omgående att Ukraina inte hade något med dådet att göra. Ändå flydde terroristerna mot just Ukraina. USA varnade också för attacken i förväg, så man visste alltså mycket väl vad som var på gång. Rysslands utrikesminister Lavrov säger nu att Zelensky inte kommer att sitta kvar maj ut. Det återstå förstås att se, men till och med Lindsay Graham har bytt retorik och menar nu att Ukraina i fortsättningen måste betala för sina vapen, vilket i så fall skulle innebära en snar kollaps för Ukrainas armé. Risken att EU på egen hand tar över stafettpinnen från USA, kan tyckas minimal. Men osvuret är bäst. Från EU:s toppskikt hörs alltjämt tongångarna att Ryssland på inga villkor får vinna kriget. Ryssland å sin sida lär inte backa förrän man uppnått målet att stoppa Natos vidare utvidgning.

EU har gett sig in i konflikten med mottot att stötta Ukraina "as long as it takes" och självklart skulle det innebära en enorm prestigeförlust för hela Väst, om Putin "vinner" kriget. Men Väst har snärjt in sig i lögnen om sin egen förträfflighet, och söker nu desperat efter ett sätt att inte fullkomligt tappa ansiktet. Ändå, eller just för att vi låst oss vid ett falskt narrativ, fortsätter vi att stödja Ukraina med vapen och snart kanske även manskap, fullt medvetna om att landet blir trasigare för varje dag som går, och trots att det är Ukrainas folk vi säger oss försvara. Det här kriget håller på att utvecklas till en tragedi av apokalyptiska dimensioner - en tragedi som utan tvekan kunde ha förhindrats om man valt diplomatins väg istället för konfrontationens.

"Vapen är vägen till fred", sa Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och "Sverige är en del av konflikten", säger ÖB Micael Bydén i årets Folk och försvars rikskonferens som präglades av krigsstämning, politisk enighet kring militär upprustning.

Nu blir Sverige blir en måltavla! Krig är fred och fred är barnsligheter får vi höra!

Nu kommer nyheter om vad vi har att vänta oss vid Sveriges inträde i Nato, den ena värre än den andra.

Överbefälhavaren Micael Bydén vill inte ha undantag från kärnvapen på svensk mark.

Jag trodde folk ville vara med i Nato för att känna sig säkra. Nu blir vi ju en måltavla!

Är det tryggt med kärnvapen på svensk mark och på Gotland? Vill vi ha det så? För några år sedan lovade politiker i vår kommun att det aldrig skulle hända?! Överbefälhavare anser att Sverige bör etableras som ett "basområde" för Natos mark, flyg- och marinstridskrafter, enligt Bohusläningen 14 december. Senare beslutar regeringen att Försvarsmakten själv ska bestämma om militära fartyg och flygplan från utlandet ska släppas in i Sverige. Så nu är det lättare för utländsk militär att få tillträde till svenskt territorium. Tidigare behövdes ansökningar och regeringsbeslut var gång.

"Det här är en Nato-anpassning. I led med att vi integreras med Nato vet vi att det kommer att komma fler utländska flygplan och örlogsfartyg och då kan man inte ta regeringsbeslut varenda gång, det drar ner tempot" säger försvarsminister Pål Jonson. "Poängen med det här är att man ska förbättra förutsättningarna att ge och ta militär hjälp. Det är ett naturligt steg i Sveriges integration med Nato."

Hur kan man tro att Vi skulle bli säkrare av militära styrkor, flott- och flygbaser stationerade här och kärnvapenrobotar riktade mot fienden?

Det är ju att markera på kartan: Bomba här! Om vi blir medlemmar förväntas svenskt stridsflyg patrullera över Arktis, där spänningarna mellan väst och öst växer. När NATO-kramarna i Riksdagen "smög ihop" ansökan talades om att få "skydd". Nu hörs annat ljud i pipan. Om Sverige är uppmarschområde för militära enheter eller "spets" i Balticum så har skyddet förvandlats till måltavla eller bryskt uttryckt kanonmat.

Sverige kommer dras in vid en konfrontation mellan stormakterna genom ett medlemskap i Nato!